Vilsen Ninja på Vift

.

2012-02-08T14:07:00.000+01:00

Jag är som pesten.

Som om det är något sjukligt över mig och jag kan smitta över det på dem.

Jag undrar vad det skulle kunna vara? Är det min längtan som lyser upp vilket rum som helst? Drömmen om ett bättre liv som aldrig vill ge sig? Rastlösheten? Ensamheten, syns den så väl? Hänger den över mina axlar?

.

2012-02-08T13:59:00.000+01:00

Han tar av sig ringen för att det kliar det vigselringen sitter. Det kliar i MIG med.

...

2012-02-02T13:12:00.000+01:00

Han sitter med gråten i halsen, han är så förtvivlad, det här är inte vad han ville höra. Jag har ställt till det tillräckligt i hans liv och nu gjorde jag bara saken betydligt värre. Det har smällt dörrar och han är vägrat. Men han kan inte vägra, det är enbart på mig.

Jag har sagt upp honom och enligt hans avtal så ska han sluta inom en månad.

Han ber och bönar om en månad till, han frågar mig om jag inte skulle kunna betala för en månad till. Jag skakar lätt på huvudet och säger jag är ledsen.

Jag är ledsen.

Jag kommer hamna en trappa ner när det väl beger sig att säga kasta in handduken.

...

2012-02-02T13:07:00.000+01:00

Jag fick inget god jul sms från min pappa. Jag skickade inget heller.

Den första januari ramlar det in ett sms.

"God fortsättning önskar familjen J..."

Men jag heter ju också J... i efternamn.

Perfekt

2011-12-03T00:57:00.000+01:00

Det är hemskt egentligen att jag inte ger mig. Jag skulle inte sträcka mig till att jag hoppas, eller jo det gör jag visst, det är väl precis det jag gör. Jag kan liksom inte begrava det, det känns för bra och för rätt. Kan något kännas för rätt? Jag vill så himla gärna och när vi pratar stannar tiden och allting annat blir oviktigt. Det är så sällsynt att en person kan få min tid att stanna. Jag rusar ju jämt.

Han har sagt tyvärr, omständigheterna. Det är inte rätt.

Men han ringer ändå och undrar hur jag mår.

Jag försöker hålla distansen, men han hör av sig och då är allting sådär härligt självklart igen och vi lägger på och mina tankar i min lilla bubbla fantiserar jag om det goda livet ihop.

Jag vill att han ska säga att han har tänkt om och han vill. Att det vore trevligt om jag väntade. För jag kan vänta, för det är huvudsaken att det är bra nu och jag kräver liksom inte livslångt äktenskap, jag vill bara vara så väntan i sig är inte väntan utan det är nuet.

Jag lämnade en lapp till honom "to me you are perfect" han vart glad och sa att jag har fått det om bakfoten, jag svarade att jag tror inte att jag har det.

Han gift.

Och jag sitter i Polen och undrar vad han gör en fredagkväll, tänker han på mig nu? Tycker han att jag duger för honom? Tycker han att vi egentligen passar lika bra ihop som jag tycker?

Han gift och har barn.

Han kommer inte skilja sig.

När ska jag förstå det? När ska jag sluta tycka att han är perfekt.

När förnuftet och känslorna inte samspelar slutar det i att förnuftet vinner och hjärnan jobbar på högvarv för att läka såren

2011-11-14T01:55:00.001+01:00

Det var läge för att ha det berömda "the talk" och jag visste utfallet. För det är allt annat än okomplicerat. Så har det alltid varit mellan mig och männen jag möter. Om de är självklara så är det som är runtomkring jäkligt struligt eller så är allting omkring bra men de är struliga.

Jag sa att det är lugnt, att jag har någon sorts självbevarelsedrift.

Jag ljög.

Det har jag inte alls och det gör skit ont. Fast jag vetat om läget hela tiden gör det skit ont och det känns tomt och ensamt och sådär utan mening.

Så nu är jag är igen och tycker jag själv är värdelös.

För första gången i mitt liv kände jag att jag nu har gråtit färdigt

2011-11-11T20:02:00.000+01:00

Det var väl dags helt enkelt.

Jag jobbar ju lite så, det får ligga och skvalpa ett tag och sen händer det och alla runt om mig är i chock, alla utom jag. För mig just då vart det helt enkelt dags att ringa min mamma.

Jag ringde, inget svar.
Jag ringde igen, fortfarande inget svar. Lämnade ett meddelande och sa att jag kommer vara upptagen lite senare men hon kan ju testa att ringa mig.

Hon ringde inte.

Dagen gick. Det var min födelsedag. 25 år har jag blivit vilket gör att det var 6 år sedan jag bestämde mig för att sluta ringa, sluta höra av mig och undvika. Jag vet det för att jag har tagit reda på alla lagar och regler. Det krävs det för henne.

Hon ringde dagen efter och var i mindre chock. Vi pratar ju utländska med varandra och jag pratar ju rätt bra nu eftersom jag numera bor i det landet. Hon hamnade i ytterliggare chock när jag berättade vad jag gjort och gör och vart så himla glad att det gick bra för mig.

Sen kom det som ett spjut för klarblå himmel. Hon börja säga förlåt, förlåt mig, förlåt mig för jag gjort jag gjort.

Jag började gråta, sittandes på jobbet och allt. Tillslut så sa jag att jag är inte arg längre och att jag förlåter henne.

Själv hade jag bara en fråga till henne.

Varför stannade du med din man? Hon svarade att hon mådde så dåligt och att hon inte visste hur hon skulle klara sig med 2 döttrar ensam.

Innan vi la på så sa hon att hon älskar mig, flera gånger.

Jag verkar inte älska henne mer. Men det sista tryckande känslan över bröstet har släppt och mina tårkanaler har tömt sitt lager, inte av volym utan för att jag inte behöver det mer.

han möter min blick och jag ler han med sådär djupt så att jag drukna

2011-10-22T22:47:00.001+02:00

Jag längtar efter honom sådär orimligt mycket.
Han sitter bredvid mig och jag vill säga det till honom att för mig är han perfekt.
Att jag är stolt över honom fast att jag inte är hans tjej.
Jag kände mig så värdefull när han sa att han gillade mig att jag knappt vågade tro det.
Jag vågar knappt tillåta mig själv att gilla honom, det hade varit jätte härligt bara om han inte haft hus och egen familj. Om det nu är så att han är mr right så skulle jag knappast bli förvånad om det nu skulle falla på min lott att det inte ska vara så helt enkelt.

Jag

2011-10-18T23:01:00.000+02:00

Det står en massa hungriga 30åringar i kö för att få utmaning. Bli erbjuden ett jobb som jag har. De har inte anställt mig för mina gedigna erfarenheter. De har anställt mig för jag har rätt personlighet. För att det tror på mig, att jag kan lyckas.

Knäppt.

Men ändå sitter jag och tacklar det hela. Och jag har kul. Precis hur kul som helst faktiskt. Jag stormtrivs. Jag lever en dröm. Jag har ett driv och jag nyttjar det.

Livet är ganska gott.

.

2011-10-03T22:49:00.000+02:00

Det är lätt för någon annan att säga att det är si eller så.

Men för mig fanns det ingen annan utväg, det var menat att det skulle bli såhär. Jag ska tydligen styra ett företag och jag trivs.

Blinkade visst till

2011-09-16T19:28:00.000+02:00

Hur känns det då? Det är tydligen september och jag har bott här nu sen juli.

Jag måste säga att jag råkade blinka lite när jag kom och helst plötsligt satt jag och drack öl med ägarna och en varm sensommarkväll vart jag platschef sen blinkade jag lite till och nu är det full gång.

Märkligt.

Men nu är jag det och jag ska säga det att det är inte lätt att driva ett företag.

Men jag trivs och har kul!

Strultjejen som aldrig verkar hitta hem

2011-09-16T19:20:00.000+02:00

Det vart inget mellan mig och B. I ett läge som är skrattretande men samtidigt sanningens ord så bestämde jag mig för att det inte är värt det. Jag sa att det får va. Jag stängde mina dörrar och det var inte läge att öppna de för honom, han skulle bara förstöra säkert.

Så nu är jag själv igen.

Med insikten om att jag fortfarande kommer dö ensam.

Det som jag kände som var mest jobbigt var att det infann sig en känsla av hopplöshet, jag verkar vara okababel till att ha en kärleksrelation.

Det som hände med B var att jag inte vart en bra människa, jag vart en elak, egoistisk och egenspelare med honom. Vi hade aldrig kunnat vara ett team. Sen fanns det såklart fler parameterar som att jag inte alls fick stöd och jag som är en skapligt vilsen människa som framstår som dödssäker behöver någon stöttepelare. Han ville ta hand om mig, fast inte på det sättet.

Så jag fortsätter leva det goda livet, dricka dyra viner, köpa ekologiska grejer enbart för att de smakar bättre och sen tänker jag köpa dyra grejer för att jag gillar att handla dyra saker.

Jag kommer ändå att vara ensam så jag passar på att leva lite till.

Kort och ärligt rakt från hjärtat

2011-08-05T12:33:00.000+02:00

Jag behövde dokument, för att det ska gå smidigare med allting så skrev jag ett mail och och frågade henne om hon hade några dokument, min mamma gällande ett eventuellt utländskt medborgarskap.

Det hade hon inte och hon tog sig tiden att frågade om hennes man skulle adoptera mig efter jag har en syster som låtit sig blivit adopterad. Just då i detta läge vart jag så himla full i skratt av den frågan. Hon skrev förvisso att hon visste vad svaret skulle bli, men att man inte förstår är något väldigt roligt.

Jag började formulera så många svar tills jag tillslut kom fram till "Angående din fråga gällande adoptionen, varför har F gjort det? Och ja du vet redan svaret från mig och det är nästan skrattretande att frågan ens kom men för att svara kort och ärligt så tar jag hellre livet av mig än låter det hända. Min pappa kommer alltid vara min pappa."

Gårdagens samtal mellan mig och B

2011-08-04T16:04:00.001+02:00

"B vi är ihop nu, bara så du vet"

"Är vi det?"
(man hör hur hela glädjen sprider sig, hur han drar på smilbanden)

"Ja det är vi, du har varit ihop med mig längre än jag med dig, men jag vart ihop med dig igår, så nu är vi ihop"

"Vad kul"
(här spricker han snart)

När pusselbitarna faller på plats

2011-08-02T09:10:00.000+02:00

(...) Ett barn som växer upp med en narcissistisk förälder kan bli anpasslig och medberoende som vuxen. Det vuxna barnet kan också själv bli mer eller mindre narcissistisk eller co-narcissistisk. Den tredje anpassningsstrategin barnet kan utveckla är att bli rebellen; den som gör precis tvärt emot, den som säger emot, protesterar och blir straffad; familjens ”svarta får”. Ibland blir ett barn utsett till det ”svarta fåret” av ingen speciell anledning alls, annan än att föräldern har behov av att mobba någon. Barnet kanske inte alls har sagt emot föräldern, eller protesterat. Men det svarta fåret kan också vara ett ovanligt starkt barn, som trots omständigheterna i familjen, fortsätter att tänka själv och känna själv, och ”måste straffas” för det. (...)

Källa: vuxnabarn.nu

Att våga

2011-08-02T09:03:00.000+02:00

När jag ska gå in i ett förhållande så är det som om jag står på ett rullband och springer och ju allvarligare det hela blir desto snabbare springer jag, men alla vet att man inte kommer någonstans på ett rullband. Det går ju bara runt. Om han är intressant så står jag kvar och springer för fullt för att vara själv har blivit en trygghet och nu måste man byta bort det och jag vet att om det blir bra så blir det verkligen bra. Men håller det inte så backar jag tillbaka flera steg och med sorg i hjärtat (igen) ska man lösa ditten och datt med sig själv som att säga att man visst duger som människa.

De killar som står bakom rullbanden är envisa och säger "snälla E sluta spring" är något att behålla, jag vet de, för samtidigt som de står där förstår jag att de ger mig utrymme till att springa när jag behöver och står kvar och väntar när jag sprungit klart.. Så trappar jag ner och går emot dom och så blir det seriöst igen, de säger något och jag börjar springa igen, han står kvar, säger att jag inte ska tänka så mycket utan blunda så tar han emot mig vid slutet av bandet.

Det här är inte första gången jag försöker springa när någon försöker haka fast mig krocken eller de tycker såklart att det är tvärtom. Men det är väl just det som är kärlek.

Jag försöker inte springa så mycket längre utan jag går lite lugnt, kanske håller jag till och med handen medan jag går så snart så kan jag hoppas på att jag rullar med hela bandet ut och han tar emot mig, om han väljer att ta emot mig.

Det som man inte pratar om

2011-07-14T14:51:00.000+02:00

Jag kan inte släppa tanken. Jag har tänkt på detta förbjudna ämne så många gånger från alla möjliga håll och kanter och jag pratar aldrig högt om det och jag ställer mig likgiltlig inför tanken, för jag orkar inte, den suger så mycket energi, från mig, från alla utsatta. Jag tror inte jag är ensam om detta fenomen, att en utsatt inte orkar ta tillräcklig hård ställning, att man inte ställer sig upp och slåss för sin sak och troligtvis är det skammen som huserar fritt innanför.

Patrik Sjöberg som är en alfahane, stark och en vad vi i folkmun kallar en bad-ass mother fucker klev ur skamvrån och sa att han blivit sexuellt utnyttjad som barn, från sin tränare. Han skrev en bok och detta finns med som en händelse i hans liv. Jag har inte läst boken, jag har sneglat på den, men då är vi tillbaka till det där med att ta ställning att erkänna det.

Jag har vägrat erkänna det.

Det som gjorde att tanken växte och vägrar lämna var att tydligen hade Patriks mamma gått ut i DN och sagt att "det var ju verkligen jätte tråkigt att det hände, men å andra sidan hade han inte varit där han varit utan det" (citerat från radio då de diskuterade detta)

Till Patriks mamma vill jag bara säga, att du kommer hamna där solen aldrig skiner och där får du sitta och fundera på vilka fel du gjort och ut kommer du inte förrän du kan se din egen del i det här.

Det gör ont i hjärtat på mig när jag får höra att mammor inte sköter sig. I radioprogrammet där de citerade Patriks mamma sa Gry Forsell "alla mammor är inte bra mammor".

Det tog mig tillbaka till det där rummet där mamma satt vid datorn och tittade inte ens på mig utan sa med en suck konstaterandes att det är inte värst för dig, det är mycket värre för min man för det är ju hans bror som gjort det.

Jag har ingen aning om hur förnuft att kan försvinna från en människa men det här är ett tydligt bevis på att det faktiskt är möjligt.

Jag kommer inte ihåg att jag sa något, men förstod att detta inte är rätt. Det ska inte riktigt vara såhär. Jag var 12 år och ursäktade min existens.

När allting upptagades var det inte "hur mår du" utan det var mer suck, vad jobbigt och deras första reaktion var att vi håller det inom familjen. Jag var helt avtrubbad.Tillslut när allting vart för mycket i livet gick jag till skolsköterskan och berättade. Det brann inom mig, allting gjorde ont och jag orkade inte bära på denna ryggsäck, jag hade tillräckligt med annat skit att bära.

Polisförhör där jag aldrig känt mig så ifrågasatt och brottslig gjorde inte saken bättre. Inte vart det bättre heller av att min mamma och hennes man gick till socialen själva och berättade att sånt här löser man inom familjen och inte vart det bättre av att de faktiskt lyssnade på dom OCH trodde på dom utan att fråga mig, utan att fundera på om den här lösningen som dessa föräldrar föreslår är bra ens. Droppen var nog att de körde stenhårt på deras linje och träffade även psykiatriker där de drog samma vals och när jag senare något år var en frekvent besökare på BUP så frågade psykologerna varför jag mådde dåligt, jag har ju det bra.

Jag vet inte vad dessa människor har för verklighetsförankring eller vad deras roll egentligen är om det inte är att hjälpa andra människor, men just att hjälpa och stötta var inte deras core business. För när jag ett år senare svalde alldeles för många tabletter och skurit sönder min kropp så träffade de min mamma och återigen så pratade hon bort de människor som ska jobba för samhället, för de utsatta i samhället och just nu när jag låg där i sängen med tinitus så hög att jag inte hörde mina egna tankar och ännu mindre vad andra sa till mig så var det just hjälp jag behövde.

Till alla socialsekreterare som sitter ute i landet. Ta en reality check någon gång, jag förstår att du har ett stressigt liv och att du gottar ditt samvete med "du hinner inte hjälpa alla" så kan man trots allt med små enkla medel ändå hjälpa. Jag förstår inte varför folk ska vara så himla rädda för att hjälpa, stötta och försöka finna lösningar inte skylla ifrån sig, inte göra egna godtyckliga bedömningar utan att man som medmänniska finns där, för trots allt är det ert jobb.

Till alla barn där ute, lova mig att vara starka, att ta tillbaka era kroppar och skapa ert eget tempel, jag vet att det inte är lätt, det är lättare att stänga av, men det finns ro, det tar bara lite tid. Du har aldrig gjort fel och jag vet att du tänker att man skulle kunnat förhindra det, men jag är jätte ledsen nu har det hänt och jag vill att du ska vara stark och leva!

Det är inte okej att förgripa sig på ett barn och man som vuxen ska se till att sina barn inte hamnar i situationer där detta kan ske. Någon jävla måtta får det va!

tokig

2011-07-10T19:35:00.001+02:00

Jag hade glömt att lyssna av ett meddelande och det var från dig.
Du sa att du håller på att bli tokig, att längtar efter mig, att du bara går hemma, får ingen ordning.

Jag lyssnade av det när jag satt i kön till färjan som ska ta mig till ett annat land som jag ska bo i för en lång tid.

Det har satt sig ett tryck ovanför bröstet på mig.

.

2011-07-08T08:09:00.000+02:00

Det gjorde så ont att åka idag.

Det gör fortfarande ont.

Enkelt

2011-06-28T14:22:00.000+02:00

Det är så fint det som händer nu. Jag kan inte stoppa det utan det är det oavsett vad mitt förnuft än säger och egentligen är det precis det här jag velat ha. Jag njuter nu och hoppas att det håller i sig. Allting är så enkelt och självklart. Jag bara dör av längtan.

Midsommar

2011-06-25T07:42:00.001+02:00

Jag ligger i en soffa som är alldeles för liten för mig och mitt sällskap som ligger brevid mig. Han säger att han tycker om mig och att han ont hjärtat. Jag dör lite inombords när jag hör det här. När han sen säger att han ska lägga sig i sin säng så håller jag honom hårt och han stannar kvar.

Vi pratar inte så mycket utan vi ligger bara tysta tätt intill varandra och kysser varandra som om vi inte gjort något annat här i livet.

Ibland

2011-06-08T14:49:00.000+02:00

Ibland får jag höra det, att folk facineras över hur jag har klarat det.

Jag kom ur det, efter mycket om och men, det har knappast varit en dans på rosor, men jag är på andra sidan nu och är mer lycklig än någon annan. Jag kom ur det och jag lever i det nya och jag står rätt så stadigt på jorden. Jag har lyckats skaka av nästan alla jag känner påvägen också, jag har sårat folk för att jag trott på något och jag vet ärligt talat inte vart kraften kommer ifrån. Ibland försöker jag förklara utan att vara märkvärdig, men det är ingen skillnad på min uppväxt och en som sitter på plattan. Livet är olika.

Jag möter människor som undrar och jag berättar lite lätt, de förstår sällan men jag har förlängesen gett upp den tanken. Jag kräver inte förståelse utan snarare spelrum. Jag är ju såhär.

Jag tror inte på att någon har bestämt något särskilt för mig och jag måste inte ha något special uppdrag här på jorden. Det finns inget större än där du är just nu.

Då var det dags igen

2011-06-02T21:03:00.000+02:00

Jag drar nu igen.

Min rastlösa själ ropar igen.

Bäst att lyda.

Jag kanske hittar ro?

Eller något svar?

Eller alltså det vore bra att veta vad frågan var så jag säger väl frågan istället.

Det vore bra att veta vad frågan är?

Äsch jag har aldrig varit nostalgisk av mig.

Jag lever i nuet och nu ska jag ju flytta igen.

Om en månad.

Så jag gör väl det som jag brukar, packar ihop mina grejer och drar.

Vi ses i ett annat land, vi får se vart livet visar oss och vart det leder.

Nuet Elin.

Det är det enda som betyder.

Mr Right

2011-06-02T20:52:00.000+02:00

Han fumlar lite och jag ser det, jag ler lite och han är så kärleksfull, inom mig finns inget större. Han tittar på mig med mina vackra ögon där jag står naken inför honom men tryggast av alla. Han ler lite och böjer sig ner och ställer sig på ett knät och säger att sedan jag kom in i hans liv så har han varit komplett, att han får lite ångest varje gång han inte vaknar vid min sida och han skulle inte för något i världen vilja sluta vakna upp brevid mig och att han var så vilsen innan han träffade mig, han vill aldrig vara vilsen igen. Min hand börjar skaka lite och jag känner en klump i halsen, det är så vackert jag vill aldrig att denna stund ska ta slut. Den är så närvarande, runtomkring rusar världen, men vi har lyckats stanna den. Vi har stannat tiden för det enda som betyder är nuet. Han frågar om han får äran att dela sitt liv med mig, om jag vill gifta mig med honom.

Jag fylls med ett glädjerus och tårarna rinner av lycka och jag säger att du är min andra hälft och att ett liv utan honom inte är ett liv, att han är den enda som fått mitt hjärta att stanna och att jag gillar att mitt hjärta stanna för honom. Jag svarar ja.

Drömma kan man och sen att det egentligen är jag som är han för jag skulle vilja att någon kom och tog mig med storm och lugnande min rastlösa själ.När du kommer in i mitt liv är jag redo. Jag kommer älska dig och jag kommer älska mig själv.

På så många sätt

2011-05-05T20:33:00.000+02:00

Ta mig med storm.
Älska mig.
Lova mig.
Lova mig.
Älska mig.
Jag ska älska dig.
Över allt står kärleken.
Jag vill bara drunkna i dina ögon, känna att mitt bröst gör ont för vi tillhör. Vi tillhör tillsammans.
Över allt står kärleken.

Jag vill vakna vid din sida, älska dig, få hör, få känna att jag är det vackraste.

Men det är inte ens i närheten av hur mycket kärlek jag har att ge, mitt bröst gör ont redan nu fast jag inte vet vem du är. Mitt hjärtna dunkar utan någon som helst anledning och allt jag vill är bara att bli passionerad kär och älska.

Inget annat, bara älska och bliva älskad.

Jag släpper ner garden, jag gör vad som helst, men låt mig bara få älska igen, låt mig få känna den rena känslan av kärlek.

Mina 15 första år

2011-03-11T19:25:00.001+01:00

Jag är snart 25 år vilket innebär att min vändning kom för 10 år sedan. För 10 år sedan vart jag placerad i fosterfamilj och det var just då i det ögonblicket vändingen tog fart, jag kunde andas ut, sova på nätterna och vakna och förstå. Lola, min älskade fostermamma kom fram till mig första morgonen och sa godmorgon och jag har dukat upp åt dig där. Det var då jag förstod vad som varit fel i mitt 15 årliga liv, jag fick det bekräftat. Där stod hon i sin gröna morgonrock, rufsig i håret med cigaretten i högsta hugg och jag insåg det är såhär en mamma ska vara.

Jag kan berätta om vad som hänt, alla övergrepp, fysiska som psykiska. Alla nätter av längtan, döden, sorgen över att bara få komma bort. Alla kvällar med rakbladet. Alla tårar av förtvivlan och barndomsminnen som är långt ifrån friska, långt ifrån sunda. Men dessa minnen är inget att komma ihåg, det finns ingen nytta med att berätta hur tragiskt man har haft det, för min tragik kan vara lika djup som en annan oavsett händelser.

Jag kommer ihåg att jag dagdrömde mig bort att jag var i någon annans familj. Jag tror det var rätt mycket som pågick i mitt huvud när jag var liten och visst hade energinnivån sin naturliga förklaring men det där störiga, korta stubinen borde fått vilken grundskolelärare som helst att reagera och det var det som hände, men det tog bara väldigt många år och nästan i slutet av 9:an lyckades jag och min högstadielärare få mig hemifrån. Men inte till vilket pris som helst.

Jag fick bara hitta hem i 2 månader innan min mamma och hennes man tyckte att jag inte mer fick en paus från deras hat, deras förtryck och maktberoende. I en vansinnes bilfärd till ett annat land där jag vart lämnad utan pass för att statuera ett exempel och påvisa en princip om vem det är som bestämmer satt jag och räknade dagar.

Efter att jag fick komma hem till Sverige insåg jag att de hade valt den här vägen och valt att löpa linan ut så får det stå för dem. Själv försökte jag bara hitta ro och strax efter hemkomsten bestämde jag mig att även jag har rätt att må bra och det liv jag levt innan inte är sunt.

Jag vet inte var min drivkraft kommer ifrån jag tror jag bara har den inom mig. Jag var så rädd att när jag väl skulle må bra så skulle jag förlora mitt driv, men drivkraften går inte att hämta utav ilska och avund. Det kräver något större, något mer.

Det svåra är inte att överleva situationer där man blivit kränkt, där man låst in sig i sitt egna mörka rum och stängt av allt som pågår runtom en eller att man tvingar sig själv till fysisk smärta för att man blöder floder inombords. Att få veta att man inte är värd något är ingenting jämfört med den långa resan det krävs för att komma tillbaka till ett drägligt liv. Att hitta en sann glädje inom sig själv när man är van att ha ständiga följeslagare efter sig. Det svåra är att hitta en normal vardag utan funderingar kring vad som komma skall, kring ångesten kring paniken över vad som skulle kunna vara nästa katastrof.

Det tog mig flera år att hitta till mig själv. Att hitta en behaglig känsla inom mig själv där jag inte behöver gå upp på nätterna och kolla om dörrarna är låsta, ta omvägar eller gråta hysteriskt. Jag gråter fortfarande hysteriskt men efter att ha gråtit sig igenom sin uppväxt så behöver man hjälp på traven i mitt nuvarande liv. Tårkanalerna är torra för inget i världen kan ge mig samma sorg som jag accepterat.

Ibland kan känslorna komma tillbaka denna påtagliga ångest som man kan ta på, ibland facineras jag över hur dåligt jag egentligen mådde. Men tryggheten att jag alltid hittat hem till mitt nya jag är ovärderlig.

När vändingen var ett faktum och jag insåg att från och med nu skulle jag behöva kämpa så var det inget återvändo, man har fått en insikt och en insikt går inte att ta tillbaka. Det jag inte förstod var att min dagliga ångest hade skapat mig så mycket trygghet att jag fick pressa mig själv till att släppa tag om den.

Jag hade aldrig klarat det här ensam och det finns så många människor i min närhet som jag skulle vilja tacka för all hjälp, så många namn och personer att jag hoppas att ni vet om min tacksamhet och ni ska veta att jag tänker på er. Ni finns där trots att jag inte alltid orkar ta kontakt.

Om jag någonsin har sårat er, gjort er illa vill jag bara be om ursäkt, det har aldrig varit min mening att såra någon.

Jag

2011-03-07T22:37:00.000+01:00

Jag har ganska så tjockt hår som jag sällan gör något med, men när jag gör det får för mig att jag är en filmstjärna. Jag äger inga klockor i lägenheten utan har min mobil som väcker mig sen ett armbandsur från michael kors mest för att den är så himla snygg-. Jag städar lägenheten med jämna mellanrum men disken gillar jag att bygga berg med. Jag gillar att cykla, lite för mycket över vad som anses vara normalt. Jag är 4st cyklar och har jag vilat min kropp i mer än tre dagar vill jag inget annat än cykla. Jag är helt galet beroende av att vara fri så jag är allmänt oförmögen till att boka upp saker och ting som anses vara "måsten", jag brukar strunta i dom och göra det jag vill, som att cykla eller slappa. Eftersom jag är beroende av att ständigt känna mig fri och sällan bokar upp mig har jag rätt mycket tid till övers. Jag kollar väldigt sällan på tv för jag gillar hellre att spendera min tid på något annat. Som att laga mat. För mig finns det ingen gräns i hur avancerad man kan bli i matlagning och "vanliga" recept känns lite trista och smakerna gjorda. Jag gillar att fundera på saker som gör mig glad som basilikaplanta, solsken, kaffe, leenden och väldans god mat.

Uppdateringar

2011-03-02T23:13:00.002+01:00

Annars är allting som vanligt jag bakade bullar till avdelningen idag och passade på att lägga handen på plattan som stått på max precis innan. Du vet det där med allting ska gå smidigt och fint händer bara amatörer, proffs fixar allt tom att med att baka kanelbullar med en hand medan den andra får en helt moderiktigt vit blåsa.

There will come a time you see with no more tears

2011-02-23T01:25:00.000+01:00

Jag.

Alltid detta jaget.

Jag orkar inte idag.

Låt mig få slippa idag.

Inte tänka, planera för trygghet. Bara va. Andas.

För att hålla sig över vattenytan är det planering som gäller trots att kroppen skriker om att dra täcket över huvudet och låtsas som om det regnar (i det här fallet snöar). Jag funkar inte utan rutiner och prestation nå din topp och du får ett lyckligt liv. Va alltid ditt allra bästa. Det är okej att vara driftig i jobbet, kör bara. Hitta fritidsintressen, bara kroppen håller. Klockslag är inte viktigt men rutinen, det måste finnas där. Ta djupa andetag. Det är okej att livet händer.

Kör på rutin. Kriser är core business. Om ett halvår är detta glömt.

Mål i mun

2011-02-20T23:40:00.001+01:00

Idag bestämde jag mig.

Jag är inte lycklig i min arbetssituation. Det kostar mer än vad det smakar och just nu smakar det inge vidare alls. Det har gått 5 månader sen jag började min anställning. Imorgon börjar en ny tjej, jag har tagit henne under mina vingar redan innan hon börjat.

Idag uppdaterade jag mitt CV på flera ställen och passade även på att söka några jobb samtidigt.

För sådan är jag.

Driftig som fan.

Självsäker på min egenvärde i arbetslivet.

Jag vet vad jag går för och jag vet att jag är bättre än det jobbet de erbjuder.

Så nu är jag sådär vilsen igen, sådär aldrig nöjd, sådär superdriven med mål i mun.

Jag som aldrig tillåter mig själv lugn och ro lägger såklart in i högre växel när jag nyss lärt mig att bromsa och vara i nuet.

Inget duger åt och varken får eller består i mitt liv så jag fortsätter väl.

Jag och min enmansfamilj som samlar på cyklar.

Välj mig!

2011-02-17T23:48:00.001+01:00

För en stund där den där kvällen för flera månader sen var alltid så himla kul och bra. Timmarna försvann och vi försökte socialisera oss med andra men det gick inte, folk frågade om vi var ett, men log lite sa att vi nyss träffats, det liksom strålade om oss. Det var ingen som missade att det slog gnistor om oss. Det var en sådan kväll man liksom levde i nuet och som man idag tänker tillbaka till. Jag försöker analysera men det är helt omöjligt att få till något vettigt det var liksom superbt.

Vi hörs lite då och då, mest är det jag som säger hej till dig och du svarar för inom dig pågår det en hel del funderingar utan dess like. Du är inte lycklig där du är nu och jag kan inte sluta tänka på dig.

Egentligen vill jag bara gå vidare och låtsas som om ingenting, men jag tror på något, något större än det här. Du finns där liksom i bakgrunden och jag drömde om dig härom natten.

Andras lidande

2011-02-10T01:06:00.001+01:00

Jag vet inte vad som hänt, det senaste året har jag släppt garden helt och bara öppnat upp, slagits ut som en blomma. Följden av det har blivit att mitt hjärta blöder för andra människor, det går ont i mig. Jag kliver in i butiker i London där jag ser att de lever på minimum och det betyder att om de lever på minmumlön vad finns det utanför London? Hur mycket hemlöshet finns det där? Jag går och grubblar en stund och försöker slå bort tanken om hemskheter som föregår sig bakom kulissen, bara njuta, semestera som faktiskt var syftet med resan. Men jag kan inte hjälpa det, jag tänker och tänker.

Jag anmälde mig till att bli kontaktperson och när jag vart kallad till informationsträff vart jag varm inombords, på riktigt. Det var liksom äkta på något sätt. Jag vill syssla med sånt som är äkta.

Innan hade jag brytt mig men idag när de berättade att det fanns en risk att det var pga av vår (mitt företags) artikel som det varit läckage i vilket medfört att det börjar brinna i en tunnel och flera personer omkom. Personer, människor, systrar, bröder, familjer, värden var det svårt att neka till att det högg till i bröstet. Människan är så värdefull att det är oersättligt och det gör mig ledsen när jag ser att folk slänger bort sina liv på att inte vara gada. Man får bita ihop träna på att le och när man väl lärt sig göra det så står världen med öppna armar. Allting har blivit lättare, tyngden i bröstet är nästintill obefintligt och det är obeskrivligt skönt att stolt kunna säga att man gjort upp med sig själv. Accepterat sig själv för den man är, landat i sig själv. Hjärtat har tagit plats och växer så det frodas.

Jag kan inte förstå detta ständiga missnöje med människor, visst går det att leta fel, visst går det att hitta tusen orsaker till att inte le, men man måste bortse från dessa och le ändå!

Var dag

2011-02-10T00:36:00.000+01:00

Nöjd.

Att vara nöjd.

Idag har jag gått helt bekymmersfritt och varit nöjd. Du vet när man går och lallar och allting rullar på. Hemligheten är inte att det är pga av allting rullar på utan pga av mig, hur jag väljer på saker och ting omkring mig och kanske hjälpte det att jag fick ett rejält migränanfall igår och jag för första gången tyckte att det jag sysslade med var vansinne, att köra bil när inget i skallen fungerar, jag vaknade idag helt utan värk och denna befrielse gjorde mig glad så jag har trallat omkring och kanske är det så att det hade med att göra att jag fick ett mail från min mamma där det stod en del grejer som borde såra mig, borde göra mig upprörd, besviken och ledsen. Men jag läste meningen om och om igen utan att reagera det minsta. Jag kände på brösten där ångesten placerar sig och nej det finns inte där, den är inte ens påväg.

Det gör inget att han är i Sverige. Jag har egentligen vetat det väldigt länge, haft på känn liksom. Jag är inte arg heller, något äcklad men jag tror att det är liksom svårt att bli av med det för evigt och kanske är det just det som håller en på banan.

Jag har ju mitt

2011-01-09T18:24:00.000+01:00

Det är ruskigt svårt att försöka skapa en pappa-dotter relation i vuxen ålder man passar inte och tydligheten med att blod är inte tjockare än vatten för mig bara växer trots att jag förnuftigt sätt tycker att det inte är så bra för det vore lättare om det är självklart att man passar in, att man hör hemma någonstans. Men jag hör inte hemma där och jag har aldrig gjort och jag kommer troligtvis aldrig göra det heller.

Det är liksom ingen lycka där och hans "nya" sen 20 år tillbaka är en prototyp för vad som är tafatta olyckliga människor. Min pappa således lever för och i sitt jobb, han gör allting där, lever och andas och ser hemma livet som ne vila inför jobbet. Det är där han har uptäckt nya saker med livet.

Det är ingen som vet om mig eller min syster utanför huset väggar vilket skapade en del frågetecken när jag infann mig på hans 50 års kalas. Jag fick mest stå där och skämmas, jag och hans andra barn som har prompt kallar mina syskon och jag låter honom göra det, men ingen av oss känner att det är guld direkt.

Jag tycker synd om dem, att de inte tillsammans upptäcker livet och njuter för de gör verkligen inte det. Jag kommer dit och de suger all min energi och jag blir bitter när han skämtar om saker som har sårat mig oerhört. Min pappa som är kanske i det mest naiva slaget, han tror inte något ont om människor eller händelser medan hela mn uppväxt i princip bara bestod av ondska. Jag har sett det och jag har tagit mig ur det och gett mig fan på att hitta lycka, han förstår inte, inte en susning över vad jag gått igenom och han förstår inte att jag har gått igenom saker och ting som ärrat mig så fruktansvärt att det är inget man skrattar åt när man berättar sin egen del i det.

Så precis innan middagen så reste jag mig upp ur soffan och sa att jag åker hem och helt oförstående om att jag har ett eget liv att ta hand om och byggt upp som jag vårdar ömt. Det är som om mitt liv inte i närheten är lika viktigt som deras, att jag borde ge upp mitt för deras skull och anpassa mig och ställa mig i ledet som hans andra barn. Men jag kommer inte att klara av att göra det.

Jag har ju mitt.

Svaret

2010-12-31T17:21:00.000+01:00

Ber om ursäkt med jag har använt mig av google översätt och snyggat det värsta.

Hej E, jag är mycket nöjd med ditt arbete och du är nöjd med livet. Du var alltid duktig, snabba och otillfredsställd om någonting. Jag är ledsen att du var tvungen att gå den hårda vägen att komma till vad någon. Th är väldigt lik dig och har samma problem som du har, men nu vet vi bättre hur man ska lösa allt.
Jag är glad att du har kontakt med R. Han är riktigt bra människa.
Jag är ledsen att du tycker att det jag gjorde var vid medvetande. När jag flyttade hemifrån bestämde jag mig för att jag inte kommer att ha ett sådant liv som min mamma. Tyvärr, har de flesta av våra beslut som vi fattar varit omedvetet, och vi gör vad vi lärt, främst från familjens hem. Du kommer också göra samma sak (tyvärr) om du inte tar några beslut med full insikt.
Jag vet inte om det är nog som jag ber om ursäkt. Inte säker på om detta kommer att hjälpa dig dig att finna frid. Du gör samma sak vad jag gjorde för min mamma, men jag vill inte göra vad min mamma hade gjort för mig. Jag är ledsen och jag ber om ursäkt för allt.

Przykro mi i przepraszam za wszystko.

Prepraszam...

Brevet

2010-12-28T09:04:00.001+01:00

Tack för dina sms både på födelsedagen och nu i jul.

Jag vet inte exakta syftet med detta mail men vi får se vart det tar vägen helt enkelt.

Jag har fått höra lite om hur det går för de andra F, T och Th och det låter inge vidare alls, Th kommer nog att klara sig han är smart han kommer att fixa det. De andra vet jag inte eftersom jag inte har kontakt med dem, men av vad jag hört så är det inte direkt prima liv.

Just nu sitter jag på jobbet så jag har inte all tid i världen. Innan jag hamnade här har jag hunnit med att plugga och arbetat har jag gjort konstant och jag är tjänsteman på en helt okej nivå och cheferna säger att jag har en ljus framtid (karriär) framför mig. Jag har även börjat samla på fina arbetsintyg och hoppas på många fler. Jag var inne i en period där jag kanske jobbade lite väl mycket så nu har jag bromsat lite och är lite mer närvarande där jag är om det nu är på jobbet eller hemma så är jag just där.

Jag bor och är själv har varit det några år nu, med Christoffer. tog det slut och han har en jätte söt son som heter N** samt en fru från Kalmar, som du säkert förstår så har vi kontakt. Sen träffade jag en kille som heter Niklas och han vart galet viktig i mitt liv då, men det tog slut som sagt några år sedan.

Jag har slutat att vara arg, det tog bra många år (och pojkvänner med) men nu är jag i fas och känner mig trygg i mig själv och det känns viktigt för mig. Det jag däremot har väldigt svårt att förstå är dina val i ditt liv. Jag vet att jag har en jävlarnannama i mig, men jag vet att även du har det så jag förstår inte varför. Att skylla på att du också levt ett kanske inte helt problemfri uppväxt är tyvärr ingen ursäkt för man kan faktiskt väljan och göra om göra rätt och be om förlåtelse.

Jag har lite kontakt med pappa. Vilken godhjärtad man det där är! Jag är och hälsar på några gånger om året och jag har hans barn på facebook så vi håller lite kontakt sådär. Det är en oerhörd sorg för honom att det blivit som det blivit, men jag har fått känna på känslan att göra honom galet stolt över mig och det kändes bra.

Jag antar att det var det här du är ute efter när du messar så...

E

Nivå

2010-12-25T10:22:00.000+01:00

Jag laddar, jag har låtit det gått några dagar, väger lite för- och nackdelar med att vara själv eller ta sig i kragen och ringa. Jag pallar inte att ringa för jag känner mig inte hemma där (det gör jag inte någon annanstans heller) men principen jag svider, det tänker knappast på mig och förra året gick allting så bra. Jag mådde bra jag åt mat och tyckte inte att det var någon big deal. Så det fanns fortfarande en chans för att ensam jul inte skulle vara det värsta av det värsta.¨

Efter en del påtryckningar från vänner och bekanta på jobbet ringde jag min mentor i livet, jag hann inte ens säga min options innan hon sa att "jag hämtar dig kl 12 på julafton" "tack" var det enda jag fick bra och kanske en av världens största sten ramlade från mitt bröst och den normala glädjen kunnde infinna sig igen.

Jag firade jul hos en familj där jag fick också fick kindpussa och önska alla god jul. Busa med små bebisar och hjälpa till med maten.

Jag har kommit upp i en nivå som jag inte trodde var möjlig, jag är inte ledsen, arg och besviken utan jag är glad av att bara få vara och att ensamheten varken skrämmer mig eller stör mig. Kanske är det så att jag accepterat det faktum att man kan vara en familj på en person och den personen är jag.

Dom dödade drömmarna

2010-12-18T19:38:00.000+01:00

Jag hade det allt planerat, att för engångs skull inte ha ångest, inte tokplanera (eftersom jag redan planerat bort det planerade schemat) bara ta det lugnt och njuta för jag har ju gjort det, den senaste tiden.

Jag har laddat i månader för detta.

Jag flyger till Amsterdam, jag som inte är ett dugg världsvan ger mig ut på äventyr. Väskorna är packade planerna av ro finns. Jag får hjälp att hitta min gate. Det blir gatebyte. Jag går till den nya men står något konstigt på skärmen så jag frågar herren som är brevid mig i rullstol om vad det betyder, han säger att det är inget att bry sig om att den är under "changed gates". Efter en oerhört lång väntan försvinner flyget från gateskärmen och ett smått kaos börjar råda. Jag stöter på en flygvärdinna som delar ut nummer så att man kan omboka sin biljett och i högtalarna så talar de om att inga flyg kommer att lyfta innan klockan 16.00, muntligt säger de att inga flyg över huvudtaget kommer att lyfta. Vi försöker hitta rätt flygplanskontor jag och mannen i rullstol. Vi ska ju ändå med samma flyg. En dam från vårt flygbolag plockar ur oss från kön för att hänvisa oss till "barn och handikappade-kön". Vi får hotellbiljetter och blir hänvisade att återkomma imorgon.

Mannen i rullstolen som heter José tappar sitt id (observera att det inte är hans pass) vi ställer oss i kön till informationsdisken, för att senare köa i lilla polisstationsbåset och alla andra människor för att senare under några timmar leta efter bussen vi ska med. Busstationen har tre perronger, det är kallt, blåsigt och snöslask. Mina fötter är iskalla och jag med min nyopererade axel puschar på José eftersom hans rullstol är en inomhus rullstol och det är helt tekniskt omöjligt att köra själv.

Efter några timmar så hittar vi bussen, den är full men de har en handikapp plats kvar och eftersom José berättade att han kan ta några få steg inser jag att det kommer att fungera så jag står och ser till att de lov lovar att vänta på oss medan jag springer in för att hämta José och köra runt som en galning med honom för att komma med bussen som ska ta oss till hotellet.

Hotellet erbjuder badkar, mat, vatten och ett dubbelrum så att man kan ha dubbla täcken i det alldeles galet kalla rummet. De lovar att ringa en timme innan bussen kommer. De ringer inte.

José ringer och jag snoozar så jag kommer ner ganska omgående. Hotellet säger att det bara kommer att komma en endaste buss så jag toktränger mig fram och som tur är så är det samma busschauför som körde oss till hotellet så han bokar upp samma plats och vi konkar in José på bussen som inte alls är handikapp anpassad.

Framme på flygplatsen råder det kaos. Tusentals människor försöker komma fram, familjer, stora väskor, svett, upprördhet, bitterhet och ren ilska.

Vi går till handikapp hjälpen de kan inte omboka våra plaster men vi blir hänvisade och hänvisade och något ropar att om man har ett boardinkort från dagen innan och bara handbagage så är det bara att gå in. Men eftersom det dröjer för oss att komma fram med rullstolen och det är rent tekniskt helt omöjligt att lyfta över den där de andra människorna gick över så pekar jag ut en från vårt flygbolag att hjälpa oss. Han står och delar utt vatten och visar sig senare vara pilot. En värdinna pratar med sin chef men de kommer inte på något vettigt så där står vi jag med en arm José i sin rullstol och piloten säger att han tar oss till incheckningsdisken och ska försöka få fram oss i kön.

Han lyckas.

De bokar in José på ett flyg och säger att jag inte kommer att få plats, att allt de kan göra är att ställa mig på väntalistan. Jag frågar om det finns plats på flyget tillbaka till Linköping. Det gör det så jag väljer det medan jag står och gråter. Tacksam men en stor dos sorg.

Jag lämnar José vid handikappgången till security säger hejdå och går den vanliga vägen med en platsbokning hem till Linköping. Jag går till min gate, jag gråter nästan sådär hejdlöst. Jag är inte värd biljetten.

Det råder kaos på flygplatsen och jag har en biljett hem.

Hem till ensamheten.

José kommer förbi, med en liten present och jag fortsätter att gråta och jag vet inte varför jag gråter men jag känner bara att det inte är värt det, jag är inte värd det.

Jag kliver på planet och planet lyfter.

Hej Linköping och ensam jul.

Här är ditt liv E, det är alltid likadant.

Här fajtas vi med de dödade drömmarna.

Jag och min s k familj

2010-12-01T18:06:00.000+01:00

Jag har avsagt mina blodsband. Det låter märkligt och ofattbart för många, men så ligger det till. Det är inte av hat jag har gjort det utan det har mest bara blivit så. Det vart så eftersom jag var tvungen att bli hel. Eftersom jag likt många andra är skilsmässobarn så har jag en hel drös av halvsyskon, jag har även en hel fosterfamilj men det får jag prata om en annan gång helt enkelt. Dessa halvsyskon tycker nog jag är lite knäpp och det kan jag leva med, det går inte alltid förklara sina val här i livet.

Eftersom jag är uppvuxen i min mammas hem är det också där det har varit mest strul.

Igår fick jag reda på att min halvbror är en knarkare, han har fått hepatit och är 20år. Mitt enda helsyskon som är en två år äldre syster har inte skaffat körkort, går troligtvis på socialpengar och hade inte råd med att bo inne i stan så hon och hennes kille (som också är arbetslös) flyttade ut på landet, ett torp som de hyr av min mamma, ca 50kvm.

Det finns en halvbror kvar som är 17, skolkar som attan, men det verkar som om han håller sig över vattenytan.

Denna jävla familj.

I vilostund kommer alla idéer.

2010-11-23T00:28:00.001+01:00

Jag har börjat yoga, vill upptäcka det där som ger lite mer, det där som inte går att mätas, jag vill förverkliga mig själv och samtidigt vara i ro. Jag yogar och yogar, så himla meditativt att efteråt är jag i fas att ingenting annat betyder. Jag är precis där jag är och jag vill vara precis där.

I slutet av yogasessionen är det avslappning, välbehövlig för att just komma så mycket i fas. Under denna avslappning händer det allt möjligt. Någon gång kändes det som om det pågick disco inför bröstet på mig och hela bröstet fylldes med dans och glädje. Idag fylldes bröstet med drömmar om skapande av något större, något mer, en träningsanläggning, ett spa i Sydafrika. Afrika lockar mig mer och mer och jag börjar blicka mig bortåt horisonten eftersom jag har svårt att tro att mitt äventyr finns just här. Jag drömmer vidare, vi får se om jag kommer lägga all min kraft på att hitta mig ett hem någon annanstans. Med det jobbet jag har nu känner jag inte att jag kommer vara där i hundra år och det gör inget, men jag är nog sugen på att skapa något, någon annanstans. Det där med man och bilda sig familj verkar ändå inte gälla mig så jag ska nog testa mina vingar.

Operation snart

2010-11-23T00:20:00.000+01:00

Det var så länge sen jag skrev här att jag nästan glömt bort hur man gör. Jag krisa lite i helgen som var. Och i mitt självmedvetna liv jobbar jag febrilt med att försöka lösa det här, med att försöka lösa mig själv att andas i god takt och göra allt som jag ska så att själen kan få ro.

Själen mår bra och det är huvudsaken, det är bland det viktigaste.

Jag ska opereras igen om knappt en vecka, därför har jag gått runt idag och i helgen och halvkrisat över det. Jag vill inte krisa, men jag gör det ändå.

Kom hem när du vill, jag är vaken hela natten.

2010-09-17T02:03:00.000+02:00

Jag var hemma hos min kollega sista kvällen i Borås, allting var färdigpackat och jag behövde låna bestick för att äta och jag själv var i en mindre kris. Konstigt vore väl annars, jag krisa inte men man är lite ur balans helt enkelt. Jag åkte dit och kokade upp min färdigköpta gulaschsoppa sent på kvällen efter gymmet.

När jag sitter där och är just precis där hos familjen så blir jag något i ett sammanhang. Det kom smygandes över mig att det var längesen jag var något i ett sammanhang.

Jag kan inte riktigt med att släppa den tanken. Jag vill vara något i ett sammanhang.

Inatt när jag gick runt ån så kunde jag känna känslan, längtan av att hålla någon i handen, den var så stor och påtaglig att först bara slog ifrån mig tanken och känslan, sen fick jag välkomna den.

Jag tror att det är okej att låta sig känna och efterlängta någon person. Jag vill liksom ha någon nu.

Eller så är det bara den tiden på månaden när mina hormoner får för sig att jag verkligen behöver hitta mannen i mitt liv. Kroppen gör så 1 gång i månaden ungefär.

What goes around

2010-09-07T00:41:00.001+02:00

Jag jobbar med mig själv.

Hela tiden faktiskt.

Jag är rätt ensam sådär, i väntan på han den rätte. Aldrig trodde jag att jag skulle vara ensam. JAG som är den perfekta frun, super flickvännen alla vill ha. Den som är som en kompis, som lyssnar, som är ödmjuk, snäll och en jäkel på att laga mat. Jag som har barnasinnet kvar och ingen dag är den andra lik.

Visst är det märkligt hur vi ser på oss själva i ett förhållande?

De är oavkortat mina bra sidor, jag ska inte ljuga jag tycker jag är en super bra flickvän och det hjälper inte att jag får höra det av vänner och ex att jag är skulle bli/är en bra fru.

Märkligt.

Varför kan jag inte hitta någon då? Kanske är jag för lat att leta helt enkelt. Klart att jag sist hade stora ögon på krogen och spanade av läget. Men jag gillar mitt hemmaliv, mitt liv på gymmet och mitt liv på jobbet. Det är där jag lever, inte på någon site eller krogen.

Min sämre sidor är att jag har kommit så långt med så mycket och håller krampaktigt tag i det jag lyckats både med mig själv och yttre och jag kommer inte under några omständigheter släppa tag eller ge upp något för någon annan. Det har tagit mig en jäkla resa att komma hit där jag är nu och jag släpper det helt enkelt inte.

Jag har lärt mig att släppa ilskan. Det är inte längre ilskan som driver mig och det som jag förut var rädd för att tappa glöden, passionen, tempot för att jag förlåter mig själv, förlåter de som gjort mig illa att jag kommer bli precis som alla andra. Jag förstår inte varför jag varit rädd för släppa den delen av mitt liv.

What goes around comes around - jag vill påpeka att detta även gäller positiva grejer. Jag drivs idag av glädjen och det är kanske det bästa bränslet!

Sen mår jag inte dåligt sådär, fast jag kan komma ihåg den där ångesten, den när klumpen i halsen, trycket över hela bröstet och man tar en minut, en timme, en dag, en månad i taget. Jag kan tänka på den så starkt att jag kan nästan känna hur det känns att ha en elefant sittandes på bröstet. Hur man tittar ner i backen och gråter. Hur allting omkring en slutar fungera.

Lever man mer då?

Knappast.

Det är en del av livet helt enkelt.

Nytt

2010-09-07T00:25:00.000+02:00

Mitt nya liv är här nu.

Jag startar ju om.

Det är det som jag är bäst på helt enkelt.

Jag har gjort min första arbetsdag också, trivs och är helt övertygad om att det kommer blir super bra.

Jag klagar verkligen inte utan njuter för fulla muggar.

Tidvis

2010-08-16T00:22:00.000+02:00

Snart kommer det.

Nytt liv på beställning (igen).

Hejdå Borås!

Hej Linköping!

Hej; nytt jobb, gamla vänner, nya intressen, nytt gym, ny lägenhet och mycket mer.

Det är himla märkligt att byta liv nu när allt är så bra, men jag vet att jag sist stod inför samma funderingar att det vore skönt med lite lugn och ro och jag fick förvisso lugn och ro här i Borås och tid för att verkligen landa i mig själv, men nu bryter jag upp allt igen med skräckblandad förtjusning och flyttar till något nygammalt.

Man kan nog sträcka sig till att säga att det är alldeles galet, men det känns som om jag satsar allt på ett kort och det måste man väl få göra ibland. Men när en kollega pratade om att ha down-perioder vart jag rädd. Jag vill inte dit, jag har det bra här i mitt alldeles egna liv. Jag vill bara hitta kärleken, jag har allting annat vilket i sig är beundransvärt och tacksamt, så tacksamt att det inte ens finns ord för det. Sen behöver hitta någon med liknande intressen vars ögon jag kan drukna i. Någon som jag kan bli varm av att se på och kyssa ett par mjuka läppar.

Tack för allt för den här gången Borås. Vi ses säkert igen. (Vi gör ingen stor grej av det här nu utan vi gör som vanligt flyttar på rutin och håller i hatten.)

Själen, sitt inre och paniken över att njuta

2010-08-11T01:21:00.000+02:00

Jag formas, jag märker själv hur jag formas och vänder mig innåt och frågar "är det här verkligen något du vill" och ibland går jag hem eller tänker att jag inte ska höras så mycket mer med den personen för den sprider negativ energi eller att den här personen vill att jag ska vara något jag inte är.
Det var längesen jag anpassade mig efter folk, men jag totaltvägrar nu. Jag är som jag är helt enkelt.

Någon kärlek har jag inte snubblat över än, men jag antar att det är sånt som kommer. Jag har sagt det nu ett tag och längtan infinner sig en vecka i månaden märkligt nog så jag är nästan helt övertygad om att det är hormoner inblandat.

Att vara nöjd med livet är något oerhört stort och vackert och jag är där just nu. Träningen går bra, mitt nya jobb går bra (som jag ej hunnit börja med, med innan starten läge går bra), maten går bra allting rullar på och jag är lugn. Jag sprudlar av energi och det är jag tacksam för jag är lugn i mig själv och glädje är mitt ledord.

Tänk alla sorgsna dystra dagar, nätter, veckor, månader och år som gått till spillo för att vara ledsen för att bära sorg. Nu är jag helt bekymmersfri och det är märkligt och jag nyper mig ibland i armen för att kolla om jag är kvar och vågar inte tänka på att detta kanske en dag slutar, jag viftar bort det och gör allt som står i min makt på att träna på att inte må dåligt.

Klart jag funderar över tragiska saker och kollar film som gör att jag gråter, jag är inte mer än människa, men det är skillnad nu... På riktigt, jag spelar inte ens i samma liga, jag är den där glada jäveln nu.

Hand i hand

2010-07-19T23:17:00.001+02:00

"Du försöker vara mycket äldre än vad du är eller jag menar du pratar som om du vore äldre än vad du är"

Alltså allvarligt talat tror du jag tänker på det eller ens önskar att det var så?

Fördomar och oförståelse går hand i hand hos de trångsynta.

Semester

2010-07-19T23:13:00.000+02:00

Jag har varit på semester en vecka eller haft en vecka.

Själv sådär.

Flängt runt och inte fått en enda sovmorgon.

Det ska kallas semester.

Jisses.

Jag älskar att vara tillbaka på jobbet, laga min egen mat och träna.

Det är lugnast så för själen.

Charm

2010-07-09T18:35:00.000+02:00

Igår var jag på fest och jag var glad, sprallig och mig själv

som alltid

och sen fanns det en pojke som sa att jag var söt och tittade på mig sådär, han sa att han såg att jag hade hittat glädjen.

Så vi pussades lite och jag insåg att jag glömt bort hur mysigt det var att pussas med fina pojkar.

Omätbar

2010-07-05T21:22:00.000+02:00

Jag vart som misstänkt erbjuden jobbet och jag tog det. Det var såklart en hel del funderingar men jag tog det.

Jag åker hem nu till Linköping.

Jag styr om en sväng, gör en u-sväng och återvänder hem.

Det ska bli så himla kul och jag har varit hyper nu i över en vecka!

Knäppt men oerhört kul och spännande, allt på samma gång!

Det finns inget tak, jag har fria vägar och vinden är med mig.

Just nu behöver jag inget mer i mitt liv. Jag har den sanna omätbara glädjen.

Ständigt något nytt

2010-07-05T20:53:00.000+02:00

Jag tog mig mod.

Som vanligt faktiskt...

...jag har någon drivkraft som tvingar mig att ständigt utvecklas, ständigt förbättre, ständigt "göra något annat".

Så jag gjorde det.

Jag ringde min pappa och sa att jag bjuder in mig själv på midsommar till hans familj.

Det gick jätte bra och det var inget konstigt sådär. Eller jo lite till en början men sen släppte det. Han var så stolt och jag var också oerhört stolt för att få möjligheten till att göra honom stolt.

Man såg sorgen ibland att han insett att jag blivit vuxen och jag har fått ta många smällar, men att jag står på två rejält starka ben. Han var mest glad och jag med faktiskt.

Samhörighet

2010-06-14T19:52:00.000+02:00

Jag har varit förlovad och jag gillade tillhörighet. Kanske inte så konstigt med tanke på min bakgrund. Det är väl bara att erkänna att jag är en förhållandetjej. Jag gillar tvåsamhet.

Jag vet inte exakt hur länge jag var förlovad men jag vet att jag ständigt tittade på ringen och pillade på den, man vart varm inombords. Glädje som väcktes. Samhörigheten.

Trots att det är över fyra år sedan jag var förlovad så minns jag känslan av samhörighet och glädje.

För ett år sedan köpte jag en lagom dyr historia till klocka och i lördags köpte jag en matchande ring. Det är feting ring faktiskt.

Jag ser ner på den med glädje och förtjusning. Jag har den på långfingret, men är precis lika glad som om den skulle sitta på ringfingret.

Jag älskar att det är så himla lätt att lura kroppen och hjärnan.

Jag har inte valt det här

2010-06-14T00:40:00.000+02:00

Jag tror det är viktigt att poängtera att inte minst för sig själv att jag har inte valt det här. För några år sedan så sa jag alltid till mig själv och andra att "jag har valt att ha det såhär och då får jag stå mitt kast".

Jag har slutat att tänka så.

Jag har inte valt det här livet någonstans. Jag gör mina ständiga val men det är inte mitt fel och det är inte någon annans fel heller. Att leta syndabock är helt lönlöst. För det finns ingen enskild person som har ansvar för att mitt liv förutom just jag själv och allt som har hänt, känslan av att jag fortfarande bara har hamnat någonstans i livet är min ständiga följeslagare. Jag har inte valt att leva det här livet och jag håller på att kämpa febrilt med att få det bra.

Att få ro.

Att sluta fred med mig själv.

För jag blir arg, fruktansvärt arg på mig själv.

Men om jag i flera år tänkt att "jag får skylla mig själv" och nu har jag slutat tänka så. Det är som det är helt enkelt och jag kommer inte få några svar över det som varit.

Jag gjorde en helt egoistisk grej i fredags.

Jag skrev till en av alla mina halvsyskon att för mig är inte blod tjockare än vatten. Han tog nog detta rätt hårt. Men jag har tagit avstånd från den delen av familjen. Jag har valt det, men det är inte mitt fel och det är en jäkla skillnad faktiskt.

Att sluta slå på sig själv.

Att älska och stå ut med sig själv.

Jag har lärt mig att göra det.

För jag märker inte ens längre att det har gått en hel dag och jag har sagt hej till min granne och tackat kassörskan på ica och det är all kommunikation jag har haft. Jag tänker inte lite längre på att det går dagar utan att jag pratar med någon.

Jag har inte valt det här livet, men jag gör allt som står i min makt för att få och försöka må bra. Det är liksom det som är viktigast.

Eftertraktad

2010-06-06T15:25:00.000+02:00

Jag träffar en kollega som sitter 3 våningar nedanför mig, vi ska träffas på lördag och det är fredag idag så jag frågar henne hur hennes dag ser ut. Hon svarar att hon har möte kl 14.00. Okej säger jag, då kommer jag vid ett så kan vi snacka ihop oss angående lördag.

Jag sitter på min arbetsplats och är på g så klockan tickar på. Jag reser mig upp tar med mig nycklar och lämnar tjänstetelefonen, sneglar på min privata. Det är knappt ingen som hör av sig till mig så den känns stundtals överflödig och jag brukar sällan, jag repeterar sällan ha med den runt i tjänsten.

Jag väljer i alla fall att ta med den.

Jag och min kollega snackar jobb och vad vi ska göra på lördag i Göteborg.

Det ringer i min telefon.

Det är fransmannen som ringer.

Bakgrundinfo om fransmannen:
Chef på ett företag som jag förlängesen sökte praktik på, men de skulle varsla så det fanns inte rum för mig så jag tog en annan plats vilket jag absolut inte ångrar. Den andra platsen var succé för mig ur karriärssynpunkt och mycket annat såklart. Vd för det bolaget jag var på känner chefen som är fransmannen, de är tydligen ingift släkt.

Vilket har resulterat i att fransmannen har ringt och bett mig komma på intervju, men då hade jag redan fått jobbet i Borås och det lät för osäkert. Jag tackade artigt nej tack men sa att visst kanske någon gång i framtiden.

Nu:
Fransmannen säger att han ska gå i pension om två år och han behöver någon som han hinner lära upp, som kan ta över och han är villig att satsa på mig eftersom vd för bolaget jag var på tidigare var så nöjd med mig och han har en feeling.

Feeling.

Jag suger på ordet. Han är det som ringer, han är ringt mig flera gånger och jag har alltid artigt tackat nej men nu har jag en intervju bokar den 18:e.

Feeling.

Det var något som gjorde att jag tog med mig telefon. Det är något som gör att jag längtar tillbaka till Linköping, att jag var där förra helgen och bestämde mig för att jag någon gång kommer att flytta tillbaka.

Alldeles oavsett så tackar vi för det.

Jag vart så hög på egokicken och jag är fortfarande hög.

Vi hoppas på att det kommer gå bra och nu infinner det sig något lugn i mig. Inte för att flytten utan för bekräftelsen. Jag är önskvärd och eftertraktad.

Hitta glädje i allt det mörka, hitta anledning i det oförklariga.

2010-05-31T00:41:00.003+02:00

Jag pendlar mellan lycklig, tillfreds och ångesten. Denna ångest som ständigt följer mig. Jag får aldrig vara ifred.
Jag undrar ofta varför och känslan av att det är orätt slåss jag med dagligen ibland mer ibland mindre.
Idag har tankarna varit som värst; jag har gamla ragg som bryr sig mer om mig än min familj. Jag har gamla ragg som erbjuder sin hjälp efter min operation än en familj som ringer och frågar hur det går.
Jag vet, jag lever en rätt skum värld och jag tappar gnistan ibland, totalt.
Jag undrar varför jag har jagat bort alla för...
Ge mig anledning att tro att det inte är så.

Egenvärde

2010-05-22T15:24:00.001+02:00

På jobbet var det en som fick en massiv hjärtattack.
Som Tommy Körberg sa vi har inte kontrakt på livet inte ens för en kvart.

Jag har alltid svårt att motivera mitt eget egenvärde när något sådant händer, jag blir ledsen och mumlar att det är inte rättvist för de har familj, barn, ansvar, någon som älskar dem, någon som kommer sakna de så pass mycket att livet utan dem är inte värt att leva utan dem.

Jag kan offra mig, jag kan ge mig. Det gör inget. Jag gör ändå inget särskilt vettigt.

Jag måste verkligen lära mig att ha ett egenvärde. Jag försöker verkligen att hitta anledningar till varför jag ska leva och inte Carro som gick bort i cancer, efter sig lämnade hon sin man och dotter. Jag sitter skamset och med sorg i blicken och undrar vart det gick fel. Hur kommer det sig att hon och inte jag, jag har ju inte så mycket att förlora, jag tycker mitt jobb är det viktigaste jag har och jag har bisarrt mycket egentid. Jag har liksom ändå ingen att dela min glädje med.

Vad är allt detta värt om man ändå är själv om man måste repetera för sig själv att det är värt det. Allt slit jag gör nu, det kommer tillbaka till mig. Jag är värdefull trots det.

Vi har inte kontrakt på livet, så det är nog bäst att vi trots att det oförklariga fortsätter att leva, fortsätter att njuta för det kan ta slut och vi har inget val än att fortsätta som om vårt liv är värt minst lika mycket värt och att vi i slutet kan säga att vi har levt. Att vi har gjort allt vi kan för att leva gott och njuta.

Jag gör allt jag kan för att hitta mitt egenvärde, att se till att jag alltid har något att leva för, att jag själv tycker det är värt det. Att min blance scorecard fylls på med njutning och inte saker och ting som är s.k. nödvändigt ont.

Det är viktigt det här och det är inget man pratar högt om.

Jag är här nu.

2010-05-16T10:36:00.000+02:00

Jag är här nu.

Det är precis så jag känner.

Jag har hittat min egen; glädje, självrespekt och lycka.

Jag är här nu.

Jag är beredd att slänga mig in i smeten, blunda och bara följa med. Jag är beredd att ta emot kärlek.

Jag har slickat mina sår, jag har lyckats sätta ett egenvärde på mig själv. Jag har lyckats med så mycket och nu är jag beredd att möta den stora kärleken.

Jag är beredd att drunkna i någons ögon.

Jag beredd nu. Jag är här nu.

Om jag hade fått välja

2010-04-21T23:21:00.000+02:00

Så skulle jag inte sitta här. Det är väl självklart att man vill ha två föräldrar som bryr sig, en familj som ställer upp och någonstans att ta vägen. Den där känslan av att åka hem för att ladda om.

Jag har inget hem.

Det är dags för mig att flytta dvs byta lägenhet. Det är om rätt räknat 15:e gången gillt.

15 gånger och jag har knappt levt en tredjedel av mitt liv. Själva siffran stör inte mig, det är faktiskt inte hela världen, gjort är liksom gjort. Jag lever så, för jag måste leva så. Det är inget liv att kolla bakåt och försöka göra om och göra rätt. Det var rätt då och det får faktiskt räknas.

Jag har alltid tyckt att det varit fruktansvärt ångestfyllt att flytta, packa ner mitt liv i kartonger och se det transporteras bort. Stress och panik för att hinna städa klart.

De senaste flyttarna har jag haft allt annat än ångest och det betyder oerhört mycket för mig. Jag sätter inte min trygghet i möblemangen och hur det ska vara. Jag håller inte i den ordningen krampaktigt. Det får va som det är och bli som det blir.

Jag har flyttat själv några gånger i flera bemärkelser, både med minimal hjälp och ensam boende. I värsta fall får en flyttfirma komma och bära mot betalning. Det känns rätt onödigt att slå sig blodig och sörja att man inte har people, "my people". Jag skulle ljuga om jag skulle säga att jag var olycklig.

Det känns oerhört bra att säga det.

Glömskans spår

2010-02-01T23:05:00.000+01:00

Jag kan inte komma ihåg sista kyssen jag fick av honom. Jag vill komma ihåg den, jag vill känna hur det kändes, jag ville veta att det här var den sista så att jag lagra den i min komma ihåg bank.

Jag försöker minnas hur det kändes när hans läppar mötte mina, jag vill komma ihåg när jag slöt mina ögon för i hans kyssar druknande jag. Men han kyssar inte mina läppar längre. Han vill inte stå nära mig mer och ge varandra närhet och jag kan inte komma ihåg hur det känns att få en riktig kram av någon man älskar eller framför allt blir älskad av. Jag älskade aldrig honom ens. Men längtan vart förstor och jag ville så gärna. Nu möter han en annan flickas läppar med minst lika mycket kärlek.

Det här gäller för alla mina killar jag älskat eller ens varit intresserad av. Ikväll är lägenheten tom och jag minns inte hur kroppsvärme kändes, hur lugnande det är att känna någon annans bröstkorg röra sig i takt med sin egen andning.

Ikväll är jag inte nöjd utan ikväll skulle jag vilja lyssna på någon annans person andning och få värme, kärlek.

Jag är precis som vem som helst, jag vill också bara bli älskad.

Rädsla

2010-02-01T18:16:00.000+01:00

Jag står i hallen hos min nyfunna vän som skämtar om att jag måste ha en kniv med mig när jag ska till bilen för området han bor i är inte något som låter sina barn leka utomhus på kvällen direkt. Jag skrattar och skämtar tillbaka och avslutar med att jag är inte så rädd av mig.

Jag är inte alls rädd av mig, jag vågar faktiskt ganska mycket och gå hem själv eller springa en löprunda på nätterna är inga problem, jag är lättskrämd så det händer att jag hoppar till då och då när jag är ute, men det är inte samma sak som rädsla.

Jag vågar testa nya grejer också, jag liksom tvingar mig själv, som att åka skidor i branta backar, jag liksom känner en fruktansvärd ångest och tvingar mig själv att släppa mitt krampaktiga grepp mitt i backen. Jag ser hur min vän längre ner tar av sig skidorna för att han ser att jag rört mig en millimeter. Jag var rädd, men jag ropade till min vän att jag kommer och sen var det bara att lossa lite på ena skidan för att sakta börja glida ner för vad man själv ser som ett dödsstup. Men jag övervann det, mycket mod, kraft och en del svettningar.

Nu står jag inför en helt ny rädsla. En rädsla som man tänker det här är nog i det värsta slaget. Jag kommer bli handlingsförlamad på riktigt eller ena armen kommer vara handlingsförlamad. Jag ska operera ena axeln och jag har ingen direkt som kan hjälpa mig. Jag har blivit erbjuden hjälp men placeringen är på andra sidan Sverige vilket försvårar det hela. För jag bor här och vill vara här.

Jag är så rädd för att vara ensam. Vara utelämnad. Jag vill bara att någon ska hålla mig i handen när jag vaknar från narkosen som frågar hur jag mår. Någon som hjälper mig så jag slipper tänka ut allt själv. Det är för mycket begärt just nu så jag förbereder mig med gråten i halsen, det här är smällar man får ta när man är själv och det inte finns en given person som hjälper en. Det är klart att vännerna bryr sig och lovat att komma ner när de kan, men de kan inte vara här mitt i veckan och hjälpa mig klä på kläder.

Det här är en rädsla jag måste övervinna även den, det var inte så länge sen min axel gick ur led så jag kommer nog ihåg alla rörelser med en hand som att knäppa byxorna t ex. Bara jag kommer hem så är jag nöjd och hem kommer jag, får ta en taxi till tågstationen i värsta fall för att sedan åka hem hit. Här finns det några stackars själar jag kan ringa i alla fall. Jag korsförhörde en bekant som gjort samma operation och eftersom jag är envis jävel ska jag banne mig lyckas med det här med.

Rastlöshet

2010-01-11T22:30:00.000+01:00

Jag är en väldigt rastlös person. Jag kan så länge jag minnas varit rastlös. Jag tror också att min drivkraft framhävs väldigt mycket mer i och med min rastlöshet. Jag vet helt ärligt inte varför jag är en rastlös person av mig. Jag har bara väldigt mycket energi i mig.

Jag sover allt mellan 4 - 7 timmar per natt oftast landar det på 5 timmar. Jag snittar 6st träningspass i veckan. Jag jobbar väl strax 45 - 50 timmar i veckan. Sen har jag en massa projekt pågång som att bli av med mitt nikotinberoende, köpa bil, kolla lägenhet/köpa lägenhet. Umgås med några nybekanta här i min nya stad.

Jag har fortfarande ork kvar. Jag känner fortfarande att jag skulle med enkelhet kunna fylla på med fler grejer. Fler projekt.

Jag har så mycket ofrivillig ork kvar att jag inte vet vart jag ska ta vägen ibland.

Det är klart att jag kraschar i soffan ibland och jag funkar som bäst om jag får minst en sovmorgon på helgen. Men jag mår ärligt dåligt om jag har för lite att göra.

Jag fasar för att ha semester och tycker ärligt att helgerna är långa. Jag inser såklart att det finns flera parameterar för det, 1 jag har alltid jobbat helgnätter tidigare och 2 för att jag flyttat till en ny stad.

Jag blir irriterad, i obalans och mår psykiskt dåligt om jag inte får mina endorfiner och mina kickar av jobbet. Jag ska jämt försöka vara duktig och övervinna mig själv. Bli bättre, bli bäst på allt som står i min väg. Jag vill inte ha några laster så jag har verkligen gått in för att sluta med allt. Jag försöker bara bli bättre och bättre och ytterliggare lite bättre. Jag vet inte om jag söker mig till att bli komplett eller om jag söker nya utmaningar att vinna över. Men jag vet att något är det som driver mig. Det finns liksom någon som viskar spring och jag springer.

Så jag fortsätter tänker att den dagen då det hela tar stopp så gör det. Jag gör bara det jag mår bra av att göra så jag har tusen projekt pågång samtidigt för det ger mig rus. Jag fyller mina dagar med projekt för det är så jag trivs bäst och om jag kommer fram till att det bara är för att skapa bekräftelse så slutar jag den dagen jag inte längre får det.

En av alla dom

2010-01-01T16:03:00.000+01:00

Den 22:e december dagen efter det senaste inlägget tog jag tag i det som svider, det är ju så att man vill oftast hålla kvar de gamla. Man vägrar öppna sig för något nytt, se andra vägar och känna efter som det verkligen är så jobbigt som man tror.

Jag vände mig till en mycket klok man i mitt liv som jag vänder mig till när jag inte fixar och löser allting själv. Förutsättning för att det ska fungera samtalet är att jag måste vara helt ärlig inte bara mot mig själv utan för honom också. Det är svårt att svara på frågorna som han ställer för det skär i en. Han sa att han märker att han tycker saker och ting är jobbiga bara för att han har blivit upplärd eller alltid tyckt att det vart jobbigt. Det har egentligen inte varit jobbigt utan det är för att man är van att tycka att det är jobbigt.

Så är julen för mig, den har alltid varit ångestfylld, det är så jag blivit lärd att tycka och känna och troligtvis någonstans väntar jag mirakel för bättring.

Det kommer aldrig att komma mirakel och natten mellan den 22:e och 23:e funderade jag. Jag ställde mig frågan om det verkligen är så jobbigt. Det är helt enkelt vilken dag som helst och trots att jag försökt att intala mig det flera år nu så har det aldrig varit vilken dag som helst så har jag aldrig trott på det.

Längtan efter kärleken den kärleksfulla julen har varit för stor. Idag kan jag säga att det var vilken dag som helst och det var en bra dag. En riktigt bra dag faktiskt. Jag andades ut, jag behöver inte vara rädd mer och jag har det faktiskt ganska bra nu.

Så jag kunde njuta av att träffa folk från förr, träna på nytt gym, äta gott på kvällarna, kramas runt och jag fick faktiskt paket också. Klart att det infann sig en tomhet och sorg när jag kom hem till den tomma lägenheten, men den snuddade inte ångesten på det sättet alls.

Man kan förändras, jag har förändrats, jag är snart en av alla dom.

Äntligen.

Om ett halvår

2009-12-21T22:32:00.002+01:00

När jag var liten tänkte jag inte eller drömde jag inte om vad jag skulle bli när jag blir stor. Sanning är väl att jag faktiskt inte trodde att jag skulle klara det, orkade inte tänka så långt fram i tiden för allting handlade om att överleva dagen.

Nu är jag "stor" och balanserar mellan oerhörd tacksamhet till de som hjälpt mig och panik. Panik för allt jag inte kan rå för eller för att jag fått sådana ljusglimtar i mitt liv att jag för ett vagt ögonblick aldrig trode att jag skulle sitta på toalettstol gråtandes igen.

Men det är precis det jag gjorde nyss och för ett år sedan och året innan det med och alla år tillbaka.

Det är en omöjlighet att ovända allting hemskt till en punkt där man känner att du funkar det. Sorgen finns där ändå. Jag sitter och undrar om det verkligen ska vara såhär samtidigt som jag försöker tänka att det är bara så nu, det kommer inte alltid att vara såhär, om ett halvår är detta glömt. Jag försöker mellan tårarna att inte tänka på den ensamma julen som kommer eller nyårsafton där man ska skåla bort allt ont och välkomna ett helt nytt år med nya möjligheter.

Jag har spenderat mina två senaste nyår i ett hörn på en mörk krog, förvisso med betalt, men jag har insett att höjden av tragik måste vara på just den tomma krogen under spotlights bakom ett black jack-bord.

Jag har slutat att drömma i de svaga ögonblicken, under några samboår började jag att drömma om det perfekta livet utan ångesten för ensamhet under storhelger och födelsedagar men mina samboår resulterade i just ensamhet under storhelger och födelsedagar, men jag fortsatte alltid att drömma och trode mig även veta att det kommer aldrig mer hända igen.

Det händer om och om igen faktiskt. Ensamheten.

Jag är äldre nu och jag ser att jag har åldrats på händerna och i ansiktet. Så jag möter min härjade blick och tänker att om det är två månader på året som är jobbigt så borde resten vara bra. För när helgerna har passerats och glömts så sitter jag inte längre och gråter utan jag är ju ganska nöjd med livet som det är. Jag lever mer nu än jag någonsin gjort och jag trivs. Jag har ju kommit så fruktansvärt långt med allt. Jag har ju lyckats ta mig ur det.

Att säga att jag trivs är stort för mig, för aldrig trode jag att jag skulle säga det för 10, 8 till och med 5 år sedan. Men nu gör jag det och faktum är att jag mår så oerhört bra om man jämför, men mitt arbete med mig själv och utsattheten för ensamheten kvarstår men ändå får jag för mig att det blir lättare för varje år trots att det svider.

En dag kanske detta är ett minne av ensamhet kanske kan vara ett minne blott men tills dess, repeterar jag för mig själv, det är bara nu det är jobbigt, om ett halvår är detta glömt.

Accept

2009-12-18T22:43:00.000+01:00

Idag vaknade jag på ett så sjukt dåligt humör, misstänkte att det var huvudvärken som börjat härja på humöret. För huvudvärken har liksom varit där lite för länge för att vara helt acceptabel. Jag kommer till jobbet där blir det knappast bättre. Det är sedvanligt strul, efter lunch känns det bättre och när jag tänkte att spy galla över allt skit så började jag istället le.

Jag log och skrattade åt mig själv. Jag insåg hur löjlig hela situationen är, jag sitter och har inget tålamod och känner mig riktigt lättretad, sådär man känner att man måste andas lite för att inte tända till.

Jag struntade i att vara på dåligt humör och dagen gick den med trots att jag några timmar senare inser att jag är förkyld och troligtvis feber, att mina planer för kvällen blir inställda så kändes det mycket lättare att ha en förklaring till varför jag var lättretad idag. Jag är aldrig det annars, jag är typen som rycker på axlarna och går vidare.

Jag vet inte hur jag vart den typen för när jag var yngre tog jag varje fight jag kunde. Jag skulle tjafsa, diskutera och orda av ren princip "mig sätter man sig inte på". Man sätter sig fortfarande inte på mig, men jag är mestadels tyst nu om man jämför, om man inte jämför kan man nog inte riktigt hålla med mig på den punkten misstänker jag.

På mitt medarbetarsamtal fanns en punkt "jämställdhet", syftet var att jag skulle nämna alla orättvisor som jag upplevde mellan kvinnor och män, mellan mig och troligtvis enbart mina manliga kollegor. Jag skrev ett litet skämt för jag kunde inte komma på något vettigt. Vi pratade om det jag och min chef, jag sa att jag inte brukar råka ut för att bli nervärderad bara för att jag är tjej, jag är inte direkt typen som tillåter det oavsett kön för tjejer kan de med! Han nickade och höll med. Min personlighet är så, den har varit det rätt länge så jag tvivlar på att det kommer att ändras snart, tillsammans med min drivkraft har ju trots allt tagit mig hit. Att lära sig att acceptera sig själv är ingen dans på rosor direkt utan att lyckas se sig själv med värdighet är bland det största man kan göra för sig själv.

Hemlös själ

2009-12-14T00:23:00.000+01:00

Jag sitter på bussen påväg till Linköping, jag känner igen vägarna, vid Jönköping är jag halvägs hem. Passerar svartån som ett konferensrum heter på min gamla arbetsplats. Jag ser en av anläggningarna på motorvägen. Vi svänger in, passerar IKEA och biltema. Den nybygda rondellen där jag en gång såg en ganska tjock man på en vespa iklädd kostym.
Stannar på fjärrbussterminalen.

Jag hittar allt härifrån.

Jag går inåt stan möter upp min vän, en riktig vän. Vi går runt en snabbis nere på stan, pratar, vi har alltid något att prata om och om man kan liksom lätta sitt hjärta säga alla fel man gjort och gör, allting som man trott som inte blev som det skulle. Vi går till en restaurang som jag tidigare arbetat på och han fortfarande gör. Vi sitter och löser korsord, dricker kaffe småpratar lite och jag äter julskum.

Jag känner hur jag saknat det så himla mycket, att bara vara.

Sen kommer en annan vän som betyder väldigt mycket för mig. Vi äter, går på konsert åker hem till hennes lägenhet i Norrköping. Det infinner sig en hemmakänsla över Norrköping med. Jag har pluggat där i två år, jobbat på flera olika restauranger har flera vänner och bekanta. Jag blir väl omhändertagen av min vän och reser tidigt tillbaka till Borås.

Passerar Jönköping igen, halvägs hem.

Jag anländer till Borås, möter upp alla nybekanta från dykcentret och vi har luciatåg i ån. Har årsfest på kvällen går ut på krogen och jag trivs, jag gillar att vi är så olika; utbildningar, intressen, årslöner, men vi har dykningen gemensamt och vi alla accepterar varandra och om de skulle ha en slogan skulle det vara "kom precis som du är och var som du är".

Jag kan inte, jag vet inte, jag är så vilsen. Jag vill tillbaka till Linköping, men ändå vill jag ha allt det jag har nu. Mitt jobb, dykcentret, alla bekanta, närheten till kusten, storstaden (som jag förvisso aldrig besöker). Jag får ingen ordning på det hela. Jag vill vara här men jag vill vara på andra sidan Sverige samtidigt. Det är Linköping som jag är stolt över som stad.

Jag går ut och går försöker lägga upp en plan på vad jag kan göra för att få det minst lika bra här som där. Eller borde jag söka mig hemmåt?

/Allmänt vilsen.

Det finns inga dåliga kort, bara dåliga spelare.

2009-12-07T23:28:00.001+01:00

Livet kan omöjligt gå ut på att må dåligt och det är upp till oss själva att lösa situationer som gör att vi mår dåligt. Situationer vi inte har kontroll över, situationer som vi ogillar att befinna oss i.

Bara för att vi råkat ut för saker och ting som är orätt betyder inte det att man har mer rätt än andra personer eller ska få fördelar bara för att det kanske skulle kunna väga upp det hela.

Det kommer aldrig att väga upp det hela alldeles oavsett, för det finns knappast folk som har fått någonting gratis här i livet och våra liv ser olika ut och vi har "betalat" olika för att få det. Samma för alla finns inte i verkligheten, jag tycker givetivis att det vore mer rättvist att alla ska ha samma förutsättningar men det är fan inte rättvist här i världen så varför strävar vi ständigt efter det? Jag menar vore det inte rimligt att sträva efter att alla ska i största möjligaste mån ha samma chans istället?

Min ex svärfar sa till mig att vi är egentligen alla på samma resa, det är bara det att vi startar olika. Och när man inser vart man själv är det då man har en chans att påverka resan framför.

Livet är som poker. Antingen spelar man de korten man fått på handen dvs de förutsättningarna eller så lägger man sig vilket innebär att du hoppas på bättre och sätter dig och väntar på att någonting bra ska falla över dig. Efter tillräckligt många "fold" så kanske du tar upp handen och spelar de kort du fått fast det kanske är bland de sämre i folks i ögon kanske du ser det ingen ser, du ser chansen att få till något bra. Eller så fortsätter du att vänta på de där superkorten som kanske kommer och då skulle allting bli bra, men tiden går och det kostar att sitta med i pokerspelet.

För visst är det så att de som faktiskt har lyckats med att höja standarden i sitt liv och då pratar vi inte om pengar och tillgångar utan vi pratar om sin egen standard, värdet till sig själv.

Personerna som har hög standarden har haft en resa dit, oavsett kort, lång, problematisk, sorgfylld eller rentav glädje så har det faktiskt "betalat" något för att få komma dit de är idag. Ingen person är mer eller mindre värdefull eller borde få något någon annan inte har. Man måste bara arbeta olika hårt för att få det man söker.

Sorgearbete

2009-12-06T21:27:00.002+01:00

De flesta av oss bär på en sorg, min kollegas fru gick bort för två år sedan. Han har tagit ledigt från jobbet för att hedra henne. Han besöker henne varje vecka på kyrkogården och innan alla helgona så var det viktigt att han hade tvättat fönstrena för då hade hans fru blivit glad.

Jag bär också på sorg, men min sorg är inte någon nära persons bortgång. Jag har ingen kontakt med min biologiska familj alls. Det är min sorg. Jag känner en oerhörd skam inför min biologiska pappa som jag ska gottgöra när jag känner mig mogen för att ta mig mod till det, men min mamma är min största sorg. Hon är inte alkoholist eller narkoman vilket egentligen hade gjort saken mycket lättare för då hade det funnit något mer logiskt att skylla på.

Det var i vuxen ålder jag tog beslut om att inte höra av mig mer. Beslutet växte fram och det var inte något som gick över en natt. När jag väl bestämde mig för att sluta höra av mig så kunde jag för första gången börja andas ut. Värt att tillägga är att hon aldrig hörde av sig så kontakten bröts i och med att jag slutade höra av mig.

Hon är min största sorg.

Mitt sorgearbete har aldrig varit att stanna hemma och dra täcket över huvudet. Jag är en do-er ända ut i fingertopparna. Jag har arbetat.

Martin Kellerman berättar i sitt sommarprogram att dagen efter sin mammas död gick han till jobbet som om ingenting hade hänt och kommentaren "det var skönt att begrava sig i jobb, jag har jobbat oavbrutet sen dess" och den kommentaren speglar mig och mitt sorgearbete.

Jag har pressat mig själv så att jag kommit hem och gråtit utav utmattning. Har varit vaken flera dygn i sträck och arbetat det mesta av dygnet timmar. Målet var att ha ett fast jobb som jag trivs med och känner mig stimulerad med. Jag fick varken fast jobb eller kände mig tillräcklig stimulerad över tid. Jag har alltid nått min egen topp. Så jag har gått vidare hittat nya jobb och utmaningar men resultatet har alltid varit detsamma.

Så jag började plugga eftersom jag aldrig fick det där fasta jobbet med chans att utvecklas och säkerheten som det inger. Jag tror det var mitt största sorgearbete under den tiden, förutom när det slog mig att hon hörde verkligen inte av sig. När jag började plugga kunde inte prestera längre som jag gjort tidigare. Det finns inget som heter rutiner när man pluggar och jag var nyinflyttad och nybliven sambo i ett alldeles för tragiskt förhållande. Klassen jag gick i var allt annat än intresserad av att lära känna nya personer. De hade sina egna liv, det var ingen som hade flyttat som jag.

Så där stod jag helt ensam och utelämnad. Sambons familj var mån om mig men jag orkade inte ta in de i mitt problematiska liv helhjärtat. Han jobbade för fullt så jag vart själv på storhelger och andra "viktiga" datum. Det var då min sorg uppenbarade sig. Jag hade valt att inte ha kontakt med min familj och nu var jag verkligen ensam på riktigt trots att jag egentligen var sambo. När jag nästan pluggat klart bröt jag och min sambo. Jag hade praktik/jobb då på en arbetsplats. Rutinerna och stimulansen att få prestera på det jag är duktig på gjorde mig hög på ego-kicken. Pusselbiten landade rätt direkt.

I år fick jag ett sms dagen efter att jag fyllde år, ett grattis från min mamma. Jag funderade några timmar och sen skickade jag tillbaka ett "tack". Det gör nog mycket för henne och jag har slutat vara arg. Jag har lärt mig att leva med min sorg över att inte få det jag över allt annat önskat mig och jag vet inte hur framtiden kommer att se ut, men huvudsaken är att jag inte är arg. Jag behövde bryta för att bli hel och idag fast jag har titt som tätt har svårigheter känner att jag kan visst vara värdefull. Jag kan med facit i hand säga att det är värt att bryta. För jag har lyckats så mycket med mig själv. Jag behöver inte längre jobba 6-7 gånger i veckan för att bekräfta mig själv. Mitt sorgearbete har pågått flera år och det är klart att det är svårt att bekräfta sig själv fortfarande ibland, men jag har hittat andra vägar nu. Inte att säga att jag fortfarande gillar att prestera.

Tvåsamhet

2009-11-29T23:37:00.000+01:00

Jag vacklar fram och tillbaka angående tvåsamhet vilket jag tror (läs hoppas) är normalt. Jag är redo, jag har varit singel ett tag nu och jag har kommit över karlen med råge men framför allt jag har jobbat med mig själv.

Massor.

Jag har funderat och listat ut vad som jag bara jag är och vad jag vill, vilka är mina ståndpunkter (se tidigare inlägg om hänsyn). Sen träffar jag en som lyckas charma mig, som har det där lilla extra, som när personen kollar på en så finns det något där som lockar en som gör en osäker men stärker en på samma gång.

Sen får jag ett sms som är nutidens allt vad bilda relation heter. "Jag träffar en tjej en del (...)" och det var inte mig han mena.

Det var inte det att jag tydligen hade missat något, eller att han inte ville ha mig på det sättet som störde mest. Det som faktiskt störde mig var att jag var beredd och det har inte jag varit på länge. Jag hade inte känt så om han inte gett mig något att gå på för det gjorde han sen snubblade han över någon som verkade mer intressant och kvar står jag och säger saker som "du kan ju inte ha kakan och äta den" "jag är ingen som man kan gå hem till när det inte finns någon annan". Jag tog min självrespekt och önskade honom en trevlig helg med sin nya flamma.

Dagen efter var det som om ingenting, jag kände inget för honom utan var bara sådär inget mer med det och vi hade planer inför nästa helg som vi sa att vi fortfarande kör på, vi kommer bra överens och har kul som kompisar så vi håller oss nog där.

Då slog det mig att det var inte just honom längtan handlade om utan bara någon att ha någon som bryr sig. Jag får vänta på den där förälskelsen från någon annan. För det är den jag saknar, att sakna någon med hela kroppen att veta att någon älskar en. Jag är inte desperat men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville ha den där kärleken.

Jag vet inte om jag blivit bortskämd med att få den där kärleken efter två längre förhållanden störrre delen av mitt vuxna liv så att det gör att jag saknar den. Hur funkar det? Har jag missat något som jag inte vet om? Klart att jag kommer snubbla över någon karl jag med, men jag undrar hur det funkar för många av de jag känner skaffar barn nu och jag undrar om det är något jag missat jag borde veta om.

Våga

2009-11-29T13:29:00.000+01:00

Jag tror på att övervinna sig själv, att trots att det känns dumt ska man göra saker och ting som tar en framåt. Det är svår balansgång det mesta i livet och ibland måste man våga göra saker man känner sig osäker eller rent av rädd för att göra. Som att prata inför stor publik avskräcker många, men att tvinga sig upp och säga det man har att säga. Eller att säga ifrån på möten. Våga fika själva. Att inte sitta och ta emot allt utan att man ibland titt som tätt hävdar sina ståndpunkter.

Jag har detta år vågat rätt mycket, jag vet att det oftast kommer som en grej efter man har separerat men chansar man inget så vinner man inget heller eller hur är det folk säger? Jag vågade och jag gjorde det rätt bra också de saker, trots att jag fått bakslag på mina när jag tar mig mod. För oavsett om det handlar om att fråga en kille om en lunch eller anmäla sig till något helt nytt eller ta ett jobb som jag mest hoppades skulle bli bra så har jag vågat.

Små beslut tycker jag också är svårt. Som att om jag skulle pynta inför julen. Jag vill helst bara glömma att allt sådant existerar för "lycka under jul" har inte infunnit sig på min planet av diverse olika anledningar. Men jag överlever varje jul så jag gick ner och hämtade julgrejerna i källarna och de fick stå i hallen och håna mig innan jag valde att börja packa upp. Så jag bet ihop trots ångestklumpen i magen och satte upp julstjärnor och tomtar. Sen när jag väl var klar kändes det mycket bättre, det är mysigt i lägenheten och inte mer med det.

Jag har förändrats

2009-11-26T14:42:00.001+01:00

Jag känner det själv och tur är väl att jag själv tycker att det är till det bättre. Jag har verkligen sett över mig själv och försöker inte landa bakåt utan ta mig frammåt.

Men som alla vet kan det omöjligt gå bra hela tiden.

Och igår var första dagen på väldigt länge som jag vart bitter sådär hatiskt bitter som när man tröttnat på precis allt som finns och inte ser något ljus i vad man än gör utan bara alla negativa sidor.

Jag tog en livlina.

Ringde en vän.

Så där stod jag utanför jobbet påväg till gymmet. Pratade högt och tydligt om allt skit, allt var verkligen dåligt, det fanns inte en enda sak som var helhjärtat bra. Jag drog och tränade och hoppades på att det skulle gå över men det gjorde inte så jag ringde igen och sa att jag och min vän kommer att dö ensamma.

När jag kom hem hade jag lyckats lugna ner mig en sväng. Bestämde mig att max en timme till får jag vara bitter sen ska jag banne mig sluta tycka synd om mig och skratta åt att det som förut hände minst en gång i veckan faktiskt tog mig nu säkert 8 månader att bli irriterad igen.

För jag rycker väldigt mycket på axlarna när saker och ting sker som jag inte kan påverka. Kan jag påverka gör jag valet att antingen göra något åt det eller köpa läget. Men sen kommer det dagar som igår där jag svär över allt jag inte kan påverka, allt som sker som inte jag kan göra något åt.

Efter en timme slutade jag att tycka synd om mig själv skrattade åt det, att jag svor över att det regnar, att folk på mitt jobb är idioter, att jag och min vän kommer dö ensamma.

Jag har blivit bättre.

Jag slutade tycka synd om mig själv istället för att gräva ner mig och dra täcket över huvudet tänkte jag, jag är bättre än såhär och jag vet om det.

Jag förlåter dig

2009-11-23T12:47:00.001+01:00

Jag har för en tid sen inte kunnat sluta tänka på gottgörelse, att rätta det jag gjort fel och förlåta de som försökt gottgöra mig utan att jag tagit hänsyn till detta. Jag gör detta för att jag har bestämt mig att sluta fred med mig själv. Sluta skylla på alla andra, göra min egen inventering och vårda min inre resultattavla.

Idag skrev jag följande mail till ett av mina ex som bedrog och ljög för mig flera gånger, kärade ner sig i någon oskuldsfull flicka och tyckte att det var värt att avsluta ett nästan 4-årigt långt förhållande för just henne. Idag kan jag säga att det gör inget, jag förlåter honom för det som varit och jag tycker inte att han gjorde rätt, men nu är det som det är. Tack för att du gav mig en bit av ditt liv och att du fortfarande än idag stöttar mig.

Christoffer
Jag kom på igår att jag har nog aldrig sagt det till dig, att jag förlåter dig. Jag hoppas att du inte har några skuldkänslor och om du har det så vill jag att du förlåter dig själv. Jag har alltid velat vara den där som är tillsammans med en person i all evighet, men jag är singel och har förlikat mig med tanken att det kommer vara så för ett tag framöver. Det är helt enkelt inte menat att jag ska vara den personen som har haft samma i alla år, alldeles oavsett hur mycket kärlek jag än har att ge. Jag var fruktansvärt arg och ledsen på dig länge, men jag är verkligen inte det nu och jag önskar dig all lycka. Jag hoppas att du är lycklig och att du vårdar förhållandet du har nu.

Val

2009-11-21T19:11:00.001+01:00

Jag tror på val, att alla människor väljer hur de vill ha det. Detta påstående svider att höra för människor jag har märkt det när jag säger det.

Jag menar på att man väljer hur man vill leva, hur man vill ha det och egentligen är det väldigt sällan någon annan bestämmer och om nu någon annan har bestämt något har vi i vår tur ett val att följa det eller välja att göra något aktivt själva.

Ibland finns det val som verkligen är avgörande som att bestämma sig för att börja plugga eller ta sig an ett nytt jobb som man känner sig lite nervös inför, skaffa barn och allt annat som man själv sätter betydelse i. Allt detta är val man gör. Och ibland ramlar det in nya saker och infallsvinklar och då gör man också val om man räknar med de eller inte.

Om man väljer att dricka varje dag efter avslutat jobbpass så är det ett val menar jag på, att istället för att ta sig en dusch och göra något vettigt väljer man att hänga i baren till krogen har stängt gå hem full och önska sig bort.

Att välja att inte må dåligt är något som folk sällan tar till sig. Det tror på hopp om att något gott ska ramla ner på dem. Men om man då går väntar på att något bra ska ramla ner på en, vore det inte rimligt att försöka skapa förutsättningar för detta då, reda ut det som går att reda ut.

Jag läste en undersökning att framgång skapar framgång. Testet hade gått ut på när aporna gjorde rätt vart det mer triggade att göra rätt igen än när de gjorde fel.

Enligt den här undersökningens slutsats betyder det att när man gör rätt för sig, tar hand om sig själv så triggas man då vidare för att fortsätta göra samma sak. Man behöver inte nå botten för att triggas för att ta sig upp.

Jag tycker sällan synd om vuxna människor som har hamnat snett i livet för det är inte synd om de för trots allt har de valt att hamna där och det är ännu ett val att komma därifrån och det är uppenbart att alla inte orkar dra det lasset men jag då som medmänniska kan stötta och hjälpa den personen när den har gjort det valet att vara där att stötta och trösta för vi är inte mer än människor vi undrar om vi gjort rätt på riktigt, vi ifrågasätter oss själva ständigt, som om det hade den absoluta bestydelsen.

För mig är huvudsaken att man gör ett val för man själv tror på att det är till det bättre, för det är bara du som ska leva med dig själv och dina val.

Fort. på social kompetens inlägget

2009-11-18T10:45:00.001+01:00

För det finns tillfällen där min social kompetens totalt svikit mig eller så har jag inte hunnit prata och saker och ting har bara hänt. Jag fattar faktiskt inte helt ärligt hur dessa saker har hänt för jag har inte hört någon annan som råkat ur för sådana saker.

Jag var på en icaparkering mitt på dagen en torsdag klockan tre. Det är inte så mycket bilar men då är det en lirare som glider över alla parkeringsplatser och kör i cirklar. Framför mig har jag två bilar som måste tvärnita för bilen som kör runt och inte alls följer systemet på hur man ska göra. Givetvis var även jag tvungen att tvärnita för att inte köra på bilarna framför mig. Jag blir irriterad för jag är väl stressad eller något för jag gör misstaget att tuta.

När jag sedan parkerar min bil kliver ur så står det en herre och spottar ur sig orden "VILLE DU NÅGOT?". Jag sneglar bara åt hans håll, möter inte hans blick, han är så pass arg att alldeles oavsett vad jag säger nu så kommer det inte att lugna ner honom eller hjälpa mig ur den här situationen. Så jag går åt andra hållet och går mot ingången.

Vid första slussdörren står tydligen herrens fru hon tar tag i mig och jag lösgör mig utan att nudda henne. Det tycker inte herren är okej för jag hör honom skrika "slå inte min fru" sen flyger jag upp och vad jag fått berättat för mig så hänger jag i hans grepp i luften medan han bara skriker och rycker i mig. Folk går bara förbi men det är en snäll man som märker att det här är inte okej och sliter tag i herren som håller mig i luften så jag hamnar i ett hörn för det är där personalen sedan hittar mig och mitt minne börjar vakna till liv.

Jag går bara därifrån tillbaka till bilen och kör vidare.

Sömnlös

2009-11-18T05:05:00.000+01:00

Det är så tyst på natten.

Det är inga bilar som åker utanför.

Ingen i huset har vaknat än.

Jag läser morgontidningen.

Den är alldeles fuktig fortfarande.

Jag undrar om John Blund kommer på besök idag, men han lyser med sin frånvaro.

Så jag väntar ut tiden.

Det har sin charm att vara sömnlös ibland.

Social kompetens

2009-11-17T15:23:00.001+01:00

Jag har en ofrivillig social kompetens. Den är väldigt bra i många lägen och jag är mästare på att skapa nätverk och göra mig ihågkommen. Men när jag sitter på buss/tåg/flygplan har jag ett behov att prata med folk jag inte känner. Jag finner det fruktansvärt intressant att träffa människor. Ibland försöker jag verkligen inte prata med de som är i närheten, sitter och tänker säg inget nu till den som sitter brevid dig han vill säkert inte höra något ironiskt eller försök till skämt.

Det funkar typ aldrig.

Jag sitter jämt och babblar som en non-stop jukebox pratar man om allt mellan himmel och jord, livet, kärlek, jobb, mål, drömmar, vad som händer i helgen, vad man ska göra på semestern.

Jag har träffat så många människor på mina små resor och jag kommer ihåg de allihoppa. Jag kommer nog aldrig att träffa de igen, men jag minns han som var badvakt som skulle träffa sin flickvän på Teneriffa, hon som hade växt upp i Norrland, han som skulle träffa sina gamla studentkamrater i Linköping. Hon tanten som berättade om hennes söndagsförhållande och barnbarnen. Han rörmokaren på spanska trappan.

Hänsyn

2009-11-16T22:09:00.000+01:00

Jag har valt att för en tid leva ensam. Att inte försöka trassla in mig utan att ta det lugnt och bara vara mig, bara tänka på mig för jag har märkt att det är galet mycket lättare att bry sig om andra än sig själv. Att ta hänsyn till andra än till just bara mig själv, för visst är det så att i slutet av dagen är det min inre resultat tavla som räknas och inte vad jag gjort bra för andra.

Det är givet att vi tror att vi har unika liv allihoppa, men ganska många har väldigt snarlika liv. Följer mönstret och ofta hör vi konstnärssjälar som pratar om att de valt en egen väg att gå, men det är just det som är grejen de flesta av oss har vi gjort val där vi tänkt att vi går vår egen väg.

Jag har haft ett struligt liv som så många andra där jag aldrig lärde mig att ta hänsyn till mig själv, där jag dög om jag presterade, därför lärde jag mig att jobba hårt, för att jag är uppväxt med att jag duger om jag presterar, har jag inte presterat har jag inte gjort något vettigt.

Många relationen lätt blivit så att jag jobbar att jag bortser nästan helt från min egen hänsyn till mig själv och tar till mig deras behov och sätter de främst, aldrig mina egna.

Min kärleksrelation till killar har alltid varit komplext, jag släpper aldrig in de och när de väl kommer in är jag helt blottad och känner mig fruktansvärt utelämnad. Som om någon ser min skam, för alla har vi skam, saker och ting vi borde gottgöra. Mina två relationer av värde har faktiskt slutat på samma sätt. Jag har suttit och gråtit på sängkanten och tänkt att ingenting spelar någon roll nu. Den senaste relationen var bland de viktigare och den smällde hårt på mig och det tog lång tid för mig att inte känna skam för jag har misslyckats, att det inte var misslyckande, att jag inte ska känna skam, att det inte gör något att jag vet att han delar säng med någon ny han älskar medan jag ligger ensam under täcket och önskar mig någon annans kroppsvärme.

Det krävs av mig för att jag inte ska hamna där på en sängkant i en gemensam lägenhet gråtandes och allt jag tänker är att ingenting spelar någon roll så krävs det att jag tar hänsyn till mig själv. Att jag inte tar hänsyn mer till någon annan än mig själv.

Utvilad men trött

2009-11-16T08:35:00.000+01:00

Jag är jätte trött, trots att jag vilat upp mig hela helgen. Det här med att vara pigg på måndagmornar det är bara ljug rakt av. Jag somnade halv tre igår, men inte någon gång under helgen har jag somnat så sent utan det var bara igår. Söndagar är sådan fejkhelgdag, kroppen tror säkert att den är ledig en dag till att det är DÅ det är dags att vända på dygnet.

Allt det här resulterar i att jag inte orkar lyfta fötterna fullt ut vid trappen och gör en sådan snygg snubblar-försöker-hålla-balansen-grej framför en hel del folk i recpetionen. Jag klarade mig säger jag när de står där och säger "ååhh" går vidare stirrandes på varje trappsteg.

Borås

2009-11-15T13:50:00.001+01:00

Jag hamnade egentligen här av slump. Innan jag tog examen sökte jag jobb runt om i hela Sverige för jag visste att jag aldrig skulle förlåta mig själv om jag kunde ha fått något jobb som hörde min utbildning till än att sitta i en reception på timmar direktsänd från manpower. Jag är bättre än så och jag visste det.

Så jag sökte jobb som jag visste jag inte ens var kvalificerad för, jag skickade flera ansökningar om dagen. Jag uppdaterade mina sidor på alla bemaningsföretag, bad om att få komma på intervjuer och presentera mig, Jag sålda mig själv så mycket att tjejerna i Thailand skulle framstå som arbetslösa i jämförelse med mig. Jag var flitigt som sjutton ringde upp och återkopplade med de som jag faktiskt trodde jag hade en ärlig chans eller verkligen ville ha.

När jag sitter i bilen i mina hemtrakter mitt ute i skogen i Sörmland så ringer telefonen, han presenterar sig som Björn från Borås. Jag sitter just då och verkligen försöker drar mig till minnes att jag sökt något jobb i Borås. Han föreslår en tid samma vecka, jag anser att det är lite väl tight så vi bokar en om två veckor. Innan vi lägger på frågar jag "det är Borås Stad som ringer va?" han svarar "ja".

Jag börjar skratta högt i bilen, ringer min vän Linnsan och frågar henne vart Borås ligger om inte hon kan ta och googla fram det eftersom hon inte heller vet om det, det enda vi vet är att det ligger i närheten av Göteborg. Hennes svar blir 6 mil från Göteborg. Okej tänker jag det är inte så farligt.

Strax innan intervjun får jag panik för jag är 80-talist, jag tror jag fått jobbet bara för att jag fått komma på intervju. Jag ber en kompis följa med mig så vi åker 20 mil snett neråt landet för att jag ska sälja mig själv och fått för mig att göra karriär.

Intervjun är unik på alla sätt och jag blir preppad med tusen frågor i nästan två timmar, det var så mycket att jag inte ens hann med att dricka upp kaffet och jag var så tacksam att jag tackade nej till smörgåsen de erbjöd eftersom jag skulle bli tvingad att prata med mat i munnen.

Efter några veckor blir jag kallad till intervju nummer 2, det är mer relax intervju och de har ringt mina referenser och preppat de med lika många frågor som mig. De försöker pressa mig, men jag ler lite och säger som det är.

Om två veckor ska jag få besked säger de. Det blir påsk och jag sitter helspänd på tisdag och väntar in samtalet. Samtalet kommer klockan fyra på eftermiddagen. Jag har fått jobbet och han vill att jag är där inom en månad.

Exakt en månad senare står jag med mitt flyttlass och solen i ögonen i Borås i min nya lägenhet och ett fast jobb. När jag står där med mitt flyttlass inser jag att det är är fjärde gången jag är i Borås.

Träning

2009-11-15T11:28:00.001+01:00

När jag inte tränar är det något som fattas och jag känner mig tillfreds och till ro när jag tränar. Många försöker hitta motivationen att träna men jag behöver inte det, min vilja att gå ner på gymmet har inte svikit mig än och det har gått 2 år sen jag klev in och blev förälskad direkt (när jag väl fick lära mig hur man gymmar på riktigt dvs).

Jag gillar att bli bättre att göra något utöver, i mig bor det en tävlingsmänniska, den tävlar bara med sig själv att hela tiden överträffa sig själv så när jag började lära mig att löpa så vart jag också förälskad och börja klocka och sätta upp mål. Löpningen har tyvärr blivit en svår aktivitet för mig att utöva eftersom mina vader inte alls vill med mig. Jag har fått behandling men jag kommer aldrig bli en ultralöpare.

Så jag fortsätter att jaga mina endorfiner på gymmet och sen har jag träningscykeln här hemma och ibland tar jag på mig mina löparskor och ger mig ut för frihetskänslan.

Känslan that´s all there is.

Bara vara

2009-11-14T17:57:00.000+01:00

Det är intressant det här med helger.

Det här är första gången i mitt liv där jag inte jobbar på helgerna. Detta medför att jag antingen är fullbokad eller har absolut ingenting att göra.

Denna helg är det absolut ingenting och till en början störde det mig väldans att inte vara uppbokad och det kröp under skinnet på mig att inte ha något planerat. Det var liksom tanken som störde mest inte att vara själv.

Klockan är snart sex och idag lördag har jag inte gjort mycket alls och igår hade jag inte den blekaste vad jag skulle göra idag och det är inget mer med det. Jag har lärt mig att inte planera att inte boka upp mig. Det här året är faktiskt snart slut och som beskrivningen nämner har det hänt så mycket så det är verkligen ingen nackdel att jag bromsar stannar upp och bara är. Att komma till den sitsen för mig har varit bland det svåraste att acceptera och göra att bara vara, att inte behöva prestera något för att duga.

Som att träffa

2009-11-14T13:04:00.002+01:00

Vore kanske läge att berätta lite om sig själv.

Sådär som man träffar en gammal bekant och man ska uppdatera varandra om ens eget liv.

"Vad gör du, hur är det? Ja hur går det med den där killen du var tillsammans med?"
"Nae vi är inte tillsammans längre."
"Åhh vad synd..."
"Nae egentligen inte, allt bra hände efteråt faktiskt."
"Jahaja, själv jobbar på samma ställe och är fortfarande tillsammans med han du vet, oj vad tiden går snabbt, vi ska snart ha barn och du kanske har hört att vi köpte hus i våras."
"Ja jag hörde något om det."
"Vad gör du då?"
"Jag bor och jobbar i Borås, pluggade i Norrköping när jag var i Linköping men flyttade till Borås."
"Borås.."
"Japp"

Man måste göra något nytt ibland...

2009-11-14T12:49:00.001+01:00

...som att skapa en ny blogg.